»var god och säg mig om det häruppe finnes dörrar med spegelglas uti?» Han skakade betänksamt på hufvudet. »Icke heller bänkar för de väntande tjenarne?» »Nej», sade han mera bestämdt, som om ett psykologiskt problem, hvilket sysselsatt honom, ändtligen syntes vilja gå ihop för honom. »Danke sehr!» sade jag och gick upp för den breda, beqväma trappan — lemnande honom, såsom jag antager, fullkomligt på det klara i afseende på problemet, det vill säga: den plats i de med förnuft begåfvades led han ville anvisa mig.
Min gissning hade icke bedragit mig; i entréen deruppe stod jag framför spegeldörren. Det var Rachels och Varnhagens boning. Öfver dennna tröskel hade de gått ut och in; härifrån buros de bort för att aldrig mera vända tillbaka. Der stodo inga bänkar mer för de väntande tjenarne. Ja, här hade hon lefvat, denna qvinna, så märkvärdig genom det sammanhang hon stod i till sin tid, ett sammanhang, en vexelverkan, som var så lefvande, så omfattande, att hon genomskådade allt, gissade allt och ofta på ett förunderligt sätt förutsade allt som i en aflägsen framtid skulle komma att hända, hvarföre en skald har kallat henne »tidshändelsernas dallrande nerf» — hon som stod med sitt mäktiga sönderdelningsbegär och en i sanning fruktansvärd afslöjningsförmåga midt uti en tillkonstlad, med allt slags osanning laborerande period; hon som öste djupast ur sitt eget hjerta och gaf bort det för att erinra samtiden om huru det verkligen ser ut i ett menniskohjerta — denna stora, käcka, oförderfvade, äkta menniska — Rachel Levin kallad — hon har här haft sin boning. Derinne trängdes man omkring den nya Pythian, hvilken i hvirfveln af en salongskonversation eller i hast hopkluttrade bref — de voro temligen oläsliga — utslungade sina mäktiga ord, sina orakelspråk. Denna spegel har också mer än en gång återgifvit Bettina von Arnims
