kunde icke bo trångt och lågt. Der var tomt öfverallt. I det innersta rummet satt Rachel. Jag närmade mig med en känsla af bäfvande vördnad. Hon är ju död! sade den som hade följt mig; men hvem denne var vet jag icke, kanske ingen annan än den genius som leder hvarje menniska. Ni vet ju att hon allaredan har dött år 1833! Jag var fullkomligt medveten om detta faktum och gjorde min ursäkt med all den höfliga ifver, hvarmed man i vakande tillståndet söker att afbedja en obegriplig och oförlåtlig glömska.
Och, landsmän, drömmen är sann! Den skall ständigt förnya sig. Hvarhelst det främmande själslifvet har trängt sig in till oss och har gladt, stärkt och höjt oss, låtom oss tacka Gud för denna vinning i vårt lif; men vi böra icke uppsöka det i sitt ursprung; kanhända skola vi då finna det dödt, kallt, tillslutet för oss. Vi böra älska det som vi älska de kära, aflägsna, blå fjällen, hvilka vi, så långt vi kunna minnas, hafva sett från vår egen förstuguqvist. På dem hvilar vårt öga när helst vi skåda ut; de väcka väl en mild längtan, men ingen dragande, smärtsam oro; de måste blott stå der så. Huru dystra, främmande, kanhända otillgängliga skola de icke möjligen synas oss, om vi komme dem nära? Sök icke personerna; men stöter du på en graf, böj dig då med ditt hjertas bästa andakt för den. Sök icke personerna! Sällan är det fallet att du drager något godt derifrån för dig sjelf, men mycket ofta en bedragen illusion. Och det är så underligt detta! Dessa främmande skaldesjälar! Vi hafva upptagit så mycket af dem — men, väl att märka, dock mycket icke! — Vi känna dem så väl; vi tycka nästan att de måste känna oss, att vi behöfva blott komma för att intaga vår plats hos dem; men — andra seder, andra vanor, andra lifsformer, en annan lifsåskådning skola dock ställa ett svalg emellan dem och oss, hvilket fordrar en lugn, säker, likasom mättad bekantskap för att fyllas. Vi komma med förkunskap
