»berättigadt», för att icke säga en pligt. Skriftliga rekommendationer har jag aldrig behöft; ty jag hatar sådana. Kan ens personlighet icke tala för sig sjelf, kan den icke förklara det inre berättigandet man har att komma, kan den, med andra ord, icke dokumentera sitt »ridderskap», så kan det ej hjelpa stort, om man bringar med detta betyg från tredje man. I de flesta fall äro dessa vexlar dragna på främmande intressen, främmande gästfrihet, dock helt visst ovälkomna. Presenterar man sig deremot sjelf, så sker det åtminstone utan anspråk. Behagar man då icke hvarandra, och detta kommer det första intrycket att så der temligen säkert afgöra, så kan man gå hvar och en sin väg igen, och då — skall man icke beklaga det. Var viss på att instinkten här har visat rätt: här har grundtonen till den rätta sympatien felat.
Dessa åsigter äro ju helt riktiga, icke sannt? De äro fullkomligt tillfredsställande, märk väl, när man sitter säker och väl förtöjd, i medvetandet af sitt borgerliga anseende och hedervärdighet, hemma. Men de hålla icke streck när man kommer ut. Der skall man märka att de icke äro hållbara, att de, med ett ord, äro opraktiska. Man löper nu en dubbel fara: att förlora en vacker bild som man har närt i sin själ, och — att känna sig i sin egen värdighet sårad. Få, mycket få, till och med bland de mest öfverlägsna andarna, äro de som besitta denna nästan siarelika förmåga att läsa i själarna, och hvilkas menniskokännedom ännu öfverträffas af deras kärlek till menniskan. Det är hjertat som här gissar till en annans. Rachel och åter Rachel har haft denna förmåga, och Aurore Dudevant, detta stora, varma, misskända hjerta, har den säkert; henne skulle jag våga att söka upp. Men opraktisk, outförbar blir principen i allmänhet; och att den var opraktisk kände jag först med hela dess tyngd, då jag satt der framför den främmande damen, denna kloka menniskokännare, då
