golf, sängkläder äro iskalla. Ordet ljum har man ej en gång i franska språket; åtminstone — frestas man att säga — känner man det lika så litet som detta sprittande, uppflammande folk känner till varaktighet och innerlighet i känslan. Jemförelsen kunde måhända utdragas ännu längre, om den blott icke ledde in på metafysiska afvägar, der jag blott skulle förvilla mig. Vi klaga öfver den franska värmemetoden, och, de franska läkarne ifra mot vår; de påstå att denna inspärrade, tryckande värme är högst skadlig för helsan, att isynnerhet våra damer, hvilka sitta så mycket inne, lida utaf den, att den förorsakar hjertklappning, dåligt lynne och bleka kinder, och slutligen gör menniskan olämplig for den friska luften utanför. Det ligger något häri, och det kunde sägas mycket härom; men den dag menniskorna bli eniga i denna liksom i så många andra frågor, — ja den dagen förgås verlden, och man behöfver hvarken kakelugnar eller kaminer mer.
Just emedan möbleringen i dessa franska sofrum ofta är så gammal, förfallen och försummad, hafva de något högst tilltalande med sig. De hafva en prägel, en viss grandezza, något som talar om gamla, försvunna tider. De äro alla försedda med mattor och med en hög, majestätisk toppsäng, kaminen, en ansenlig spegel, och derunder alltid marmorkonsoller, samt ett ur och ett par gamla vaser, till och med i de minsta och tarfligaste. Det ur som stod i mitt ram var för öfrigt rätt märkvärdigt. Det såg ut som om det förskrefve sig från regentens dagar och sedan dess icke funnit det löna mödan att visa tiden. Nu var det liksom barn på nytt. När jag ryckte i en af de motsträfviga lådorna i den stora dragkistan, eller gick med en viss raskhet öfver golfvet, började det att gå, gick i ungefär tio minuter, slog plötsligen tolf och stannade igen. Jag kan ej säga huru mycket jag höll af det gamla uret! Alltid slog det tolf; det rar liksom jag hade någon att tala med.
