mycket vacker landsmaninna, då hon år 1808 skulle presenteras i Tuillerierna för Napoleon, »ni måste gifva er min af att vara den första.» Har du ej mycket penningar och är du till på köpet godmodig och van vid försakelser, så kan du icke omsorgsfullt nog dölja dessa fel. Var så frikostig som du kan med det första, gif så litet som möjligt af det sista. Betjeningen är en fruktansvärd makt öfverallt och icke minst i en borgerlig pension. Och betjeningen delar menskligheten blott i två delar. För dem existerar hvarken racer eller nationer, hvarken civilisation eller religion; hedningar och kristna äro lika goda; det existerar blott folk som ger stora och folk som ger små drickspengar. Och de känna sin man, liksom en skicklig läkare straxt kan se om en patient lider af lungsot, och i hvilket stadium han befinner sig; de känna sin man vid första ögonkastet, och veta huru han skall behandlas.
Man bör förstå att de skildringar jag här har lemnat af en pension i Paris passar in på flertalet af dessa. Att det gifves många som stå under och kanhända några få som stå öfver den, vågar jag icke neka. Jag har sedermera, då jag flyttat ifrån denna, varit lycklig nog att i min nya pension — också en engelsk — träffa på en af de sistnämnda, ett etablissement som förenade alla det förras fördelar med så få af dess brister som man billigtvis kan vänta af ett sådant. En älskvärd, rättsinnig föreståndarinna, utsökt sällskap, artig betjening, och det mest fördelaktiga läge — nämligen i Avenue — nej, jag vill icke säga hvar — en sådan anvisning kunde ådraga mig ansvar både för värdinnan och gästerna som den kunde locka dit, ett ansvar som jag, stackare, icke törs påtaga mig, nej, för ingen del!
Den ovanligt kalla vinter som vi haft, har fördröjt våren, efter hvad parisarne påstå, en hel månad. Vi nordbor märkte naturligtvis icke detta; för oss var det allaredan ett under då träden i
