Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11
UNGA KVINNOR

Amy följde efter henne men höll händerna styvt utsträckta framför sig och framskred som om hon haft ett maskineri i sig, och då hon utstött sitt: »Ack!» lät det snarare som om hon stuckit sig på en knappnål än givit luft åt sin fruktan och ängslan. Hanna uppgav ett förtvivlat stönande, så att Margret gapskrattade, medan Betty brände tebröden, under det hon hade hela sin uppmärksamhet fäst på den kostliga scenen.

— Nu behövs det inte repeteras mer! Gör nu bara ditt bästa när det gäller, och tycker publiken inte om’et, så skyll inte på mig.

Pjäsen gick dråpligt, och don Pedro utmanade hela världen i en harang på två sidor utan att stappla på ett enda ord; Hagar, trollgudinnan, sjöng en förfärlig besvärjelse över sina i kitteln kokande paddor; Rodrigo slet manligt itu sina bojor och Hugo dog av samvetskval och arsenik med ett vilt: »Ha, ha!»

— Det är det bästa vi någonsin spelat, sade Margret, när den döde boven satte sig upp och gned sina armbågar.

— Jag förstår inte hur du kan skriva och spela någonting så utomordentligt, Hanna. Du är en riktig Shakespeare! utropade Betty, som var fullt och fast övertygad om att hennes systrar voro verkliga snillen i allt möjligt.

— Inte så alldeles heller, svarade Hanna blygsamt Jag tror att operatragedien »Trollkvinnans förbannelse» är bättre, men jag skulle vilja försöka mig på Macbeth, bara vi hade en fallucka åt Banquo. Jag vill helst spela mördare. »Är väl detta en dolk som jag ser framför mig?» — — — deklamerade Hanna i dov ton, rullande ögonen och gripande ut med händerna i luften såsom hon sett en berömd tragiker göra.

— Nej, det är rostgaffeln med mammas sko på i stället för brödet. Betty har varit för mycket intresserad av pjäsen! utropade Margret, varvid hela repetitionen slutade med att alla brusto ut i skratt.