— Eller något helgon? sade Betty.
— Mamma har gjort det! utbrast Margret med sitt ljuvaste småleende, trots sitt grå skägg och sina vita ögonbryn.
— Faster March har fått en god idé och skickat hit supén! utropade Hanna, liksom tycktes hon plötsligt ha fått allt klart för sig.
— Ni misstar er allesammans; det är gamle herr Laurence som skickat det här, svarade fru March.
— Farfadern till Laurences gosse! Hur i all världen kunde han falla på den tanken? Vi känna ju honom inte! utropade Margret.
— Elsa har talt om för en av hans betjänter att ni gåvo bort er frukost åt gumman Hummel och hennes små barn; han är en besynnerlig gammal herre och tyckte om vad ni gjort. Han kände min far förr i världen, och på eftermiddagen skickade han mig en biljett, vari han med några ord uttalade sin förhoppning, att jag skulle tillåta honom att såsom ett bevis på hans vänliga känslor för mina barn skicka dem några småsaker dagen till ära. Jag kunde icke neka honom detta, och på det sättet ha ni fått ett litet kalas på kvällen såsom ersättning för er mjölk- och brödfrukost.
— Det är gossen som givit honom idén, det är jag säker på! Han är en präktig pojke, och jag skulle gärna vilja bli bekant med honom. Det ser ut på honom som om han ville bli bekant med oss, men inte törs för Margret är jämt så tillgjord; hon vill inte låta mig tala med honom när vi mötas, sade Hanna, då faten gingo omkring bordet och isen smälte i deras mun, varunder hördes många förtjusta »O!» och »Ah!»
— Du menar dem som bo i det stora huset här bredvid första ingången, eller hur? frågade en av flickorna. Mamma känner gamle herr Laurence, men säger att han är mycket stolt och inte tycker om att komma i beröring med sina grannar. Han håller sin
