Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
186
LOUISA M. ALCOTT

— Jag är förtjust i det. Då pappa var rik, brukade syster Margret och jag rida, men nu ha vi inga hästar — utom Trädgrålle, tillade Amy skrattande.

— Vad är Trädgrålle för något? Är det en åsna? frågade Grace nyfiket.

— Jo, ser ni, Hanna är tokig i hästar, och det är jag med, men vi ha bara en fruntimmerssadel och ingen häst. Ute i trädgården står ett äppelträd med en stadig gren helt nära marken. På den spänner jag sadeln, binder fast ett par tyglar på den del som går uppåt, och så här det i väg för oss på Trädgrålle när vi vill.

— Så skojigt! utbrast Grace skrattande. Jag har en ponny och rider nästan varenda dag i parken med Fredrik och Kate; det är mycket roligt, ty mina vänner komma och hälsa på mig, och Row är fullt av både herrar och damer.

— Ack så förtjusande! Jag hoppas att jag kommer att resa utrikes någon gång, men då vill jag hellre resa till Rom än till Row, sade Amy, som ej hade den avlägsnaste aning om vad Row var och ej för allt i världen ville fråga det.

— Frank, som satt bakom de små flickorna, hörde allt vad de sade och kastade från sig sin krycka med en åtbörd av otålighet, då han såg de lekande gossarna genomgå en hel serie av lustiga gymnastikrörelser. Betty, som letade efter något på marken, såg nu upp och sade på sitt skygga, men likväl vänliga sätt:

— Ni är visst trött. Kan jag inte hjälpa er med något?

— Tala litet med mig. Det är så tråkigt att sitta ensam, svarade Frank, som synbarligen var van att man sysselsatte sig mycket med honom i hemmet.

Om han bett Betty att hålla tal på latin, skulle det ej ha förefallit mera omöjligt för den blyga flickan, men hon kunde inte springa sin väg och hade icke Hanna att krypa bakom ryggen på, och den stackars gossen be-