alltid lugnade hans häftiga lynne. Därunder betraktade han den gamle mannen, som satt med huvudet lutat i handen, uppfylld av tankar på det döda barn han älskat så högt. Erinrande sig samtalet på eftermiddagen, beslöt Laurie att för honom uppoffra sina önskningar och sade för sig själv: Jag får låta mitt luftslott ramla och stanna hos min gamle farfar så länge han behöver mig, ty jag är hans allt!
FJORTONDE KAPITLET.
Hemligheter.
Hanna hade fullt upp att göra på vindskammaren, ty oktober började bli kylig och eftermiddagarna korta. Under två eller tre timmar strömmade solstrålarna in genom det höga fönstret, medan Hanna satt på den gamla soffan, ivrigt sysselsatt med att skriva med sina papper utbredde på kappsäcken framför sig, under det att hennes favorit, katten Skrapnos, promenerade på bjälkarna över hennes huvud, tillsammans med sin äldste son, en fin ungherre, som synbarligen var mycket stolt över sina polisonger och mustascher. Helt och hållet fördjupad i sitt arbete raspade Hanna på tills sista sidan var fullskriven, varefter hon satte sitt namn under med en stor släng och slängde pennan, utropande:
— Se så, nu har jag gjort mitt bästa! Duger inte det här, så dröjer det allt tills jag kan göra det bättre.
Lutande sig tillbaka i soffan, genomläste hon noga manuskriptet, gjorde några strykningar här och där och ditsatte en mängd utropstecken, vilka sågo ut alldeles som små luftballonger; därefter rullade hon ihop sitt opus och knöt ett starkt rött band om det och satt några minuter och betraktade sitt verk med allvarsamma blickar, varav tydligen syntes hur mycken möda hon nedlagt därpå.
