Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
44

Kapten Löwenhjelm, gick vittnet till honom och underrättade honom om nämnde öfvervåld, hvarvid Hr Kapten Löwenhjelm, i sällskap med vittnet samt Herrar Löjtnanterne Arvid Ribbing och Malcolm Löwenadler, begåfvo sig till jernbron. Vid framkomsten möttes vittnet af tilltalade Gran, som med vänlig uppsyn, men på spefullt sätt, fattade vittnet om lifvet och förebrådde vittnet att det uppköpte spanmål. Oaktadt vittnet förklarade sig icke hafva köpt någon säd, fortsatte likväl Gran sina förebråelser tills han slutligen, efter en stunds häftigt samtal, ursäktade sig och gick. Under tiden blef Herr Kapten Löwenhjelm skuffad af folkhopen, så att mössan föll af honom, men lyckades draga sig undan på en ångbåt i hamnen, hvarefter vittnet aflägsnade sig. Under natten, då en afdelning soldater inryckte i staden från öster, såg vittnet en sten nedfalla i närheten af soldaterne vid ett traktörsställe, men märkte icke hvem som kastade stenen.

42:o Arvid Ribbing: att vittnet på förmiddagen den 26 Sept., vid sin ankomst från Liljeholmen hit till staden, träffade utanför Handlanden Lindmans gård en folksamling, och deribland tilltalade Carlsson, hvilken frågade vittnet, om två spanmålslass, som vid tillfället stodo vid gården, tillhörde vittnet och, då vittnet derpå icke lemnade något svar, hotade vittnet med de orden: ”säg ut, ty vi skola nog taga reda på det”. I detsamma ankom uppifrån staden Handlanden Lindman, hvilken genast omringades af hopen, hvarvid vittnet lemnade stället. Längre fram på förmiddagen åtföljde vittnet, jemte Hrr Löjtnanterne Löwenadler och Carl Ribbing, Herr Kapten Löwenhjelm till jernbron, der de mötte en folkskara, i spetsen för hvilken var tilltalade Carlsson, som, i likhet med flere bland hopen, frågade efter Kapten Löwenhjelm och sedan han fick veta, att denne fanns i vittnets sällskap, vände sig mot honom med förfrågan, om han hade spanmål att sälja, hvarpå Herr Kaptenen Löwenhjelm svarade ja, då Carlsson tillsporde honom ytterligare om priset. Hvad svar Herr Kaptenen gaf på sistnämnde fråga, kunde vittnet för massans larm och buller icke höra, men Herr Kaptenen blef straxt derefter skuffad åt sidan, så att mössan föll af honom, och en af folkhopen gaf honom ett slag på tinningen, under det andra fattade tag i hans rock. Slutligen kom han lös och upptogs på ett i hamnen liggande ångfartyg. Tilläggande att vittnet bland folkskaran äfven varseblef svaranden Gran, som visade sig mycket hätsk och uppretad, så att fradgan stod kring munnen på honom.

Med anledning af Hrr Löjtnanterne Ribbings vittnesmål, angåfvo Carlsson och Gran för Herr Kaptenen Löwenhjelms ofredande vid ifrågavarande tillfälle Arbetskarlarne Anders Petersson och Carl Bång samt Slagtaren Anders Sjöberg.

43:o Bergsten: att vittnet var närvarande då svaranden Ljungberg med flera personer den 26 September besökte Arbetskarlen Widlund, hvilken de förbjödo att uppköpa smör, och hvarvid Ljungberg knuffade Widlund för bröstet, samt såg samma dag Herr Kaptenen Löwenhjelm vid jernbron omkullskuffas af en folkmassa, deribland vittnet igenkände svaranderne Malmberg och Gran samt nyssnämnde Anders Sjöberg.

44:o Wallin: att vittnet, som Onsdagen den 26 September på aftonen ankom till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, vid uppträdets slut träffade der tilltalade Zetterberg, hvilken fått fatt i en bössa, som vittnet tog från honom för att se om den var laddad, men lemnade straxt bössan tillbaka till Zetterberg; som sönderslog den. Zetterberg förklarade nu, i strid med hvad han förut anfört, att han icke af Wallin, utan af en smedgesäll, som han icke kände, första gången emottog omvittnade bössan.

45:o Åbjörnsson: att vittnet icke känner något till upplysning i saken.

46:o Lekström: att på aftonen den 26 September vittnet sett flera arbetare, bland hvilka Ahlin och Dahlgren, hvilken senare förde en stör i handen, skynda från Herr Fricks bränneri, men vittnet märkte dem icke föröfva någon våldsamhet och kan i öfrigt icke meddela någon upplysning i saken.

47:o Lundsten: att vittnet Tisdagen den 25 September på aftonen fick veta af sin hustru att folk samlat sig utanför Handlanden Lindmans gård och ropade på denne, hvarföre vittnet begaf sig dit och träffade vid gården en folkskara, som väntade på Lindman, och hvaribland vittnet igenkände tilltalade Carlsson och Carl Svensson, hvilka, likasom öfriga hopen, tillsades af flere personer att gå hem, derå Carlsson svarade: ”vi vilja tala med Lindman först, sedan gå vi.” Då någon härvid yttrade till Carlsson, att han behöfde icke tala för sin egen del, emedan han nog finge hvad han behöfde, inföll Carl Svensson: ”vi kunna ha att säga något hvar”, och en bland hopen förklarade, att om de icke råkade Lindman den aftonen, skulle de komma igen följande dagen. Den 26 på aftonen gick vittnet till öster tull, hvarest folk åter samlat sig. Under det vittnet der samtalade med Boktryckeri-Konstförvandten Ekholm, på något afstånd från folkskaran, kom en person, liknande Pantzar, men hvilken vittnet nu icke kunde bestämdt igenkänna, bort till Ekholm och yttrade till denne: ”i qväll är det ej värdt att de morskas”, hvarvid Ekholm frågade honom, hvilka han menade, derpå han svarade: ”herrarne”. På Ekholms ytterligare fråga, hvar han vore hemma, gaf han endast det svaret: ”det har jag ej glömt”, hvarefter han gick in bland folkhopen, som i detsamma uppgaf ett hurrarop, då den fremmande ropade: ”så skall det låta.” Carl Svensson, äfven tillstädes, yttrade till Fabrikören Carlsson: ”det kan hända, att här vankas stryk i qväll”, hvarpå Carlsson svarade: ”det tror jag ej, ty jag vet ej att jag har några ovänner”, då Carl Svensson inföll: ”det kan hända någon annan”. Kl. 9 på aftonen återvände vittnet hem, men utgick åter efter en timmas tid och såg fram på natten, under samtal med Gördelmakaren Hagelin, en flock mindre personer tåga mot Lindmans gård med störar på axlarne, samt hörde kort derefter