Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
86

Agelin den äldre här i staden, samt att han för närvarande, under åtal för slagsmål, af denne Rådhusrätt fått sig förelagdt att med ed derifrån sig fria. Förpligtad att i följd af förberörde åtal inställa sig inför Rådhusrätten Thorsdagen den 27 nästlidne September, hade Svensson, åtföljd af bemälde Nilsson och tilltalade Pantzar, hvilka medförde skoarbeten, den förre till Handlanden Ekeroth och den sednare till någon annan, föregående eftermiddag begifvit sig å väg till staden, der han inträffade klockan mellan 5 och 6 på aftonen, och af Skomakaren Ryberg på förstaden, hvilken möttes i östra alléen, underrättades dels om de oroligheter, som på Tisdags aftonen och under loppet af dagen tilldragit sig, dels ock att flere dylika skulle komma att på aftonen ega rum. Efter något samtal med Ryberg, derunder denne yttrade smädelser och hotelser mot alla dem, som uppköpte spannmål, så att stadens invånare icke kunde erhålla tillräckligt af denna nödvändighetsvara, fortsatte Svensson och hans båda följeslagare vägen ut till Bierhalle, hvarest de, efter att tillsammans hafva förtärt hvar sin sup brännvin, skiljdes ifrån hvarandra, dervid Nilsson och Pantzar gingo till staden, men Svensson, som vid besöket inne å Bierhalle ej gaf så noga akt på der förut varande personer, att han om deras namn kunde lemna applysning, begaf sig till enkan Brandt, som bor i Stadsfogden Mobergers gård på förstaden, och hos hvilken Svensson vid sine besök härstädes plägade uppehålla sig. Sedan Svensson här tvenne gånger förnummit ljud af förbitågande folkskaror, hade han, då åter en tredje sådan anlände, gått ut och, sedan han sett denna bege sig fram åt landsvägen, medtagande ofvanbemälda enkas 8-åriga son, följt efter. Anländ till Häradshöfdingen Fricks egendom, såg Svensson hopen draga af nedåt bränneriet, samt träffade å vägen dit tilltalade Dyberg och Skomakaregesällen Elffors; hvarefter, då våldsamheterna började vid bränneriet, Svensson drog sig undan och stannade å sjöstranden, der han något senare varseblef 10 eller 12 med stakar beväpnade personer tåga förbi å väg till staden. Svensson återvände snart härpå, allt jemt ledsagande gossen, till enkan Brandts bostad och gick, i närheten af Tändsticksfabriken, förbi ofvannämnde personer, dem han då väl såg på närmare håll, men icke kunde igenkänna. Efter en stunds uppehåll hos bemälda enka, gick Svensson åter ut, äfven då medtagande gossen, hvilken yttrade önskan att följa honom, samt besökte Lindmans hus, dit Svensson anlände klockan 10, hvarpå, sedan han här dröjt vid pass en halftimma och derunder iakttagit hurusom någon inifrån bortplockade bitarne af de i berörde hus inslagne fönstren, Svensson återvände till sitt qvarter, der han sedermera oafbrutet vistades.

60:o Snickarelärlingen Hofvenberg, af medelmåttig längd, stark kroppsbyggnad, med hår och ögonbryn af ljus färg samt blå ögon: att han vore född den 27 September 1835 i Ödestugu socken, af föräldrarne Hemmansegaren Johannes Andersson och dennes hustru Anna Svensdotter, hos hvilka han vistades, tills han efter uppnådde 18 år kom i lära hos sin nu varande mästare, Snickaren Ahlbäck här i staden, samt att han förut ej varit för någon förbrytelee tilltalad. Sedan Hofvenberg under Onsdagen den 26 sistlidne September fått höra omtalas ifrågavarande oroligheter, hade han jemte kamraterne Sven, Carl och Anders, efter slutadt arbete omkring klockan 8 på aftonen, för att se på folket, begifvit sig ut åt staden, någon stund utan mål drifvit omkring på gatorna samt slutligen, ankommen till vestra stadsdelen, vid jernbron kommit att skilja sig från sine medlärlingar. Under ett besök, som Hofvenberg härpå ensam gjorde i den invid sagde bro varande promenadplatsen, såg han på afstånd en mängd manspersoner, försedde med stakar, komma från vester och bege sig till staden. Hofvenberg, som ”för ro skull” gick efter, uppehöll sig sedermera, medan bemälde personer voro sysselsatte att med stenar och stakar inslå fönstren hos Handlanden Lindman, under hela tiden i den midt emot vid Vagnmakaren Rydéns hus belägna gränd, men kunde det oaktadt ej meddela någon upplysning om de personer, som utöfvade våldet, enär desse varit för honom alldeles obekante. Sedan fönsterinslagningen försiggått, gick Hofvenberg hem och fann före sig alla kamraterne inkomne.

De tilltalade, hvilka hvar för sig af Rättens ordförande mildt och allvarligt uppmanades att erkänna den del de möjligen tagit i oroligheterna, samt erinrades huru mycket strängare deras brottslighet skulle komma att betraktas, ifall de mot deras nekande, om någon sådan blefve öfvertygade, förklarade enständigt att deras ofvan antecknade berättelser innehölle allt, hvarom de i saken egde kännedom.

Polisbetjenterne Johan Ljunggren, Gustaf Collin och Nikolaus Hök, hvilka vid sista ransakningstillfället aflagt vittnes-eden samt erhållit påminnelser om dess vigt, blefvo nu hvar för sig hörde samt berättade:

109:o Johan Ljunggren: Efter erhållne ordres från tjenstförrättande Borgmästaren, Häradshöfdingen Rudling, begaf sig vittnet på aftonen den 25 nästlidne September till östra stadsdelen, der vittnet utanför Handlanden Lindmans hus fann dels samlad en stor massa folk, som i mer och mindre hotande ordalag uttryckte den ovilja, som tycktes vara rådande mot bemälde Handlande för dennes tillgörande att uppköpa spannmål, och ofta upphäfde ropet ”ned med Lindman”, samt dels öfrige Polisbetjenterne, bland hvilka äfven Wadell var, sysselsatte att uppehålla ordningen. Såsom vid tillfället varande de häftigaste hade vittnet fästat uppmärksamheten å Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Svensson, Malmberg och Carl Petersson samt förre Brandvaktskarlen August Berg, af hvilka Carlsson, understödd af Berg samt någre påträngande gesäller och lärlingar, så våldsamt motsatte sig vittnets och dess kamraters, på anmodan af åklagaren, gjorde försök att från stället bortföra Carlsson, att Häradshöfdingen Rudling, som jemväl var tillstädes, fann nödigt att, för undvikande af tumult, tillsäga vittnet och öfrige Polisbetjenter afstå derifrån, hvarefter Arbetskarlarne Carl Svensson och