Sida:Uppslagsbok för alla 1910.djvu/388

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

brefporto (1 penny) 40, gen.-postmäst. 56, d. 79.

Hillberg, Karl Vilh. Emil, skådesp., f. 1852, sed. 08 vid Dramat. teatern, framstående i karaktärsroller.

hillebard, se hällebard.

Hillebrand, Karl, ty. förf., f. 1829, sed. 70 i Florens, d. där 84, skr.: Zeilen, Völker u. Menschen m. m.

Hilleström, Per, genremål., f 1732, d. 16.

Himālaja, jordens högsta bergmassa, i Hög-Asien, mel. Indus o. Bramaputra, 2,400 km. l., 255 km. br. Medelh. 4,800 m. Högsta toppar: Gaurisankar, Kunschindjinga, Dhavalagiri. 3 växtzoner: trop. till 1,200 m., skogsregion 3,000 m., gräsreg. 5,000 m., snögräns 5,184 m.

himātion, gr., ett slags kvinnl. öfverklädnad.

Himera, g. geogr., gr. st. på n. kusten af Sicil., anlagd 649 f. K., förstörd 408 f. K.

himjarīter, semit. folk i s. Arabien, grund. ett rike i 2:a årh., underkuf. af arab. i 8:e årh.

Himly, Karl Gust., ty. läk., f. 1772, d. 37 ss. prof. Göttingen, införde oftalmologien.

himmel, skenbart hvalf of. jorden, synes blå på grund af vattenpartiklar, s. sväfva i luften och endast gmsläppa blått ljus.

Himmelsfärdsön, se Ascension.

himmelska riket, oriktig, af kineserna själfva aldrig använd ben. på Kina.

Hind (hajnd), John Russell, eng. astron., f. 1823, d. 95 Twickenham, har upptäckt planetoider m. m. och uppgjort noggranna stjärnkartor.

Hindostan, se Hindustan.

hindūer, namn på folk af arisk stam i Hindustan.

Hindukusch l. Hindukuh, berg i Afganistan, v. om Himalaja, 300 km. l., .5,500 m. h.

Hindustān, l. Hindostan, n. delen af brit. Indien.

Hindö, nor. ö i Nordlands o. Tromsö amt. 2,238 kv.km., omkr. 12,000 inv.

Hinkmar, ärkeb. af Reims 845/882, f. 806, ledde utgifvandet af de pseudoisidor. dekretalen.

Hinterpommern, del af Pommern ö. om Oder.

Hiob, se Ijob.

Hiogo, hamnst. på Nippon (Japan), med först. Kobe, 285,002 inv. 1870 öppnad för främl.

Hippar'kos o. Hippias, söner af tyrann. Peisistratos i Athen, efterträdde honom 527 f. K., den förre mörd. 514, den senare fördrifven 510, återkom m. pers. till Grekld 490, d. på Lemnos s. å.

Hipp'ias, se Hipparkos.

hippiatrī, gr., hästläkekonst.

Hippo, g. geogr., hst. i Numidien vid Medelh., nu Bone.

hippo|drōm, gr., kapplöpningsbana. -fāger, hästätare, ford. namn på 2 folkstammar i asiat. norden. -gryf, hästgrip, namn på Pegasos, först användt af Bojardo.

Hippokrates, gr. läk., f. 460 f. K. Kos, d. 364 Larissa, forntidens störste läk., den medicin. forskningens grundl. Hans skrifter öfvers. till sv. af M. V. Odenius.

Hippokrēne, gr., »hästkällan», skaldekälla på Helikon, uppkom gm Pegasos' hofslag.

hippologī, gr., hästkännedom.

Hippo'lytos, son af Teseus, omkom gm sin styfmor Faidras ränker.

Hippomane L., Euphorbiaceæ. H. Mancinella L., manzanillaträdet, träd i Centr.-Amerika o. V.-Indien, nästan utrotadt, har mycket skarp mjölksaft o. synnerligen giftiga frukter.

Hippopo'tamus, gr., se flodhästen.

Hippurītes, fossilt musselsläkte, förekommer i hippuritkalk.

hippūrsyra, kem., beståndsdel i gräsätande däggdjurs urin; till framställn. af bensoesyra.

Hīram, 1) kon. i Tyros, Davids o. Salomos vän; 2) tyr. konstnär vid byggandet af templet i Jerusalem.

hirs, sädesslag. Vanlig h., Panicum