mellan den 18. och 19. oktober åt fienden. För att icke redan nu uppgiva operationen föra vi våra framför Warschau under Mackensen kämpande trupper tillbaka i ställningen Rawa—Lowicz, således omkring 70 km. väster om fästningen. Vi hoppas, att ryssen skall gå till anfall mot denna mot öster riktade front. Med våra, under tiden av österrikarna framför Ivangorod, avlösta armékårer vilja vi sedan från söder rikta ett avgörande slag mot den ryska armégruppens starkaste del i stora Weichselbågen. Förutsättningen för genomförandet av denna plan är, att Mackensens trupper hålla ut mot de ryska härmassornas stormanfall, och att det österrikisk-ungerska försvaret vid Weichsel står så fast, att vår avsedda stöt är säkert tryggad mot ryska flankoperationer österifrån. Lösningen av denna sista uppgift förefaller i betraktande av Weichselställningens styrka enkel för våra bundsförvanter. Den österrikiska ledningen försvårade den emellertid för sig genom den i och för sig goda avsikten att även å sin sida vilja utföra ett stort slag. Den beslutar sig att lämna Weichselövergångarna vid och norr om Ivangorod fria åt motståndaren och sedan falla över de fientliga kolonnerna under strandväxlingen. En djärv plan, som i fredstid vid krigsspel och fälttjänstövningar i utförande och kritik ofta spelar en roll, och som även i kriget på ett glänsande sätt lösts av fältmarskalk Blücher och hans Gneisenau vid Katzbach. Farligt blir dock alltid ett dylikt företag, i synnerhet om man icke är fullt säker på sina trupper. Vi avråda därför. Men förgäves! Den ryska övermakten kan sålunda rycka över Weichsel vid Ivangorod, där det österrikisk-ungerska motanfallet till en början tillkämpar sig framgångar, men snart förlamas och slutligen förvandlas i återtåg.
Vad hava vi nu för nytta av, om ryssarnas första stormanfall krossas mot Mackensens nya front? Högra flanken av vårt tilltänkta anfall ligger genom våra bundsförvanters tillbakagång blottad. Vi måste avstå från denna operation. Det förefaller mig vara bäst, att genom
