därvarande ställningsbåge, är föga gynnsamt för det moderna försvaret. Den relativt smala ryggen medgiver icke användningen av en tillräckligt djup zon. Det främsta gravsystemet ligger på västsluttningen och erbjuder ett förträffligt mål för det fientliga artilleriet. Den fuktiga jordmånen ger vika både sommar och vinter, marken är mångdubbelt sönderbråkad genom minkrig, ett stridssätt, som tidigare just här med yttersta förbittring använts vid kampen om de viktigaste delarna av ställningen. Dock hör man sedan långt tillbaka icke mera något underjordiskt buller. Icke blott från väster utan även söder- och norrifrån skall försvaret på höjderna vid St. Eloi ävensom vid de båda hörnstenarna Wytschaete och Messines bearbetas av det fientliga artilleriet.
Engelsmännen förbereda sitt anfall på vanligt sätt. Försvararen lider svårt, svårare än förr på något annat ställe. På vår bekymrade förfrågan, om det icke skulle vara bättre att frivilligt utrymma höjderna, få vi det manliga svaret: »Vi skola hålla ut, ännu stå vi fast!» Men då den ödesdigra 7. juni inbryter, höjer sig jorden under försvarslinjerna, dess viktigaste stödjepunkter sammanstörta och genom röken och de nedstörtande jordmassorna från de sprängda minraderna framrycka engelska stormtrupper över de sista resterna av tysk försvarskraft. Krampaktiga försök å vår sida att medelst en motstöt rädda situationen krossas i den mördande fientliga artillerielden, som från en vid cirkel förvandlar området i den förlorade ställningens rygg till en verklig häxkittel. Trots detta lyckas det oss även här att tvinga fienden att stanna, innan våra linjer fullständigt genombrutits. Våra förluster i så väl folk som krigsmateriel äro svåra, över förlusten av terrängen torde vi kunna trösta oss.
Totalresultatet av den stora fientliga offensiven på västfronten hade enligt mitt bedömande hittills icke varit otillfredsställande för oss. Slagna voro vi ingenstädes. Till och med de mest betänkliga situationer hade vi rett ut.
