engelska anfallet vid Arras och på Frankrikes svåra nederlag mellan Soissons och Reims. Ligger någon tanke närmare till hands än den att kasta alla brukbara stridskrafter över från ost- till västfronten och där framgå till anfall? Ännu är Amerika långt borta. Låt det komma, sedan även Frankrikes krafter äro brutna. Då kommer det för sent!
Men även ententen inser den svåra fara, som hotar den, och arbetar med alla medel att förhindra det ryska väldets sammanstörtande och därmed en vittgående avlastning av vår ostfront. Ryssland måste hålla ut, åtminstone tills Amerikas nyuppsatta arméer kunna beträda den franska jorden, eljest synes Frankrikes militära och moraliska nederlag vara säkert. Alltså skickar ententen politiker, agitatorer, officerare till Ryssland för att där stödja den undergrävda och rämnande fronten och den glömmer icke att förse dessa missionärer med penningar, som mångenstädes i Ryssland verka kraftigare än politiska skäl.
Genom dessa motåtgärder berövas vi även denna gång de största utsikter till seger. Den ryska fronten upprätthålles, icke genom egen kraft, utan huvudsakligen genom agitatoriska medel, vilka våra fiender föra dit och som nå sina mål, till och med mot de ryska massornas vilja.
Borde vi kanhända ändå hava angripit, då de första sprickorna visade sig i den ryska statsbyggnaden? Fördärvades kanske icke för oss av politiska hänsyn de härligaste frukterna av vår hittills största framgång?
Vårt förhållande till den ryska hären på ostfronten utvecklar sig till en början allt mera utpräglat till ett vapenstillestånd, om ock utan skriftlig stadfästelse. Det ryska infanteriet förklarade nästan överallt, att det icke vidare ville strida. Dock förbliver det med den för dess flertal karakteristiska slöheten sittande i sina skyttevärn. Där de ömsesidiga förbindelserna antaga alltför öppet vänskapliga umgängesformer skjuter då och då dessemellan det ryska artilleriet. Detta vapen är ännu i händerna på sitt befäl, icke på grund av något detsamma medfött konservativt
