Sida:Ur mitt liv.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
281

dessförinnan verkat på ett sådant sätt, att möjligheten för sjötransporten av stora massor och av de för dem erforderliga krigsförnödenheterna bleve ifrågasatt, så måste vårt läge bliva allvarligt.

Det ligger nära till hands att fråga, vad som gav oss rättighet att hysa förhoppning om en eller flera genomgripande segrar, då våra fienders i det avseendet dock hittills städse svikits. Svaret är lätt att giva men svårt att förklara, det kan uttryckas i ordet: »förtroende». Icke förtroendet till en lycklig stjärna eller svävande förhoppningar, ännu mindre förtroende till antal och yttre kraft, nej, det förtroende, varmed befälhavaren sänder sina trupper i den fientliga elden, övertygad om, att de skola uthärda det svåraste och göra det, som förefaller omöjligt, möjligt. Det var samma förtroende, som levde hos mig, då vi 1916 och 1917 utsatte vår västfront för ett oerhört, nästan övermänskligt belastningsprov, för att annorstädes föra offensiva fälttåg, samma förtroende, som tillät oss våga att på alla krigsskådeplatser med underlägsna krafter hålla den fientliga övermakten stången eller till och med slå den.

Förefanns den erforderliga numerära styrkan, så tycktes mig icke heller någonstädes viljan för det goda verket saknas. Jag kände formligen truppernas längtan att komma ur försvarsstridens elände och tryck. Jag visste, att av de tyska »kaninerna», vilka en av våra bittraste fiender hånfullt såsom »bortdrivna från fria fältet in i sina jordhål» trodde sig kunna utlämna åt det engelska gycklet, skulle bliva tyska män i stormhjälmar, i hela sin våldsamma vrede uppstigande ur skyttevärnen för att under stormanfall göra slut på försvarsstridens årslånga kval.

Men därutöver trodde jag mig våga vänta ännu större och mera vittgående följder av ordern om anfall. Jag hoppades, att vid våra första segerrika slag även hemorten skulle resa sig ur sitt slöa ruvande och grubblande över tidens nöd, över det lönlösa uti vår strid, över omöjligheten att få ett slut på kriget på annat sätt än genom