som just nyss dragits ur de svåraste strider, ilastas på järnväg för transport till Nisch. Likaledes deltager Österrike-Ungern i försöket att hjälpa Bulgarien och ställer härför flera fördelningar till förfogande. I stället avstå vi från ytterligare österrikisk-ungerskt understöd åt vår västfront.
Intill dess att denna tyska och österrikiska hjälp kan anlända, måste man försöka att åtminstone rädda den bulgariska härens huvudstyrka. Trots alla bulgariska betänkligheter skall därför det tyska armégruppkvarteret till högra och mellersta bulgariska arméerna utfärda order om återtåg. Ställningen vid Belasiza, norr om Doiransjön, skall bilda pivå för hela rörelsen.
Under hela denna tid blir icke den vänstra bulgariska armén anfallen. Dess ställningar vid Belasiza och bakom Struma äro av större styrka. Ett fåtal kulsprutor och batterier äro tillräckliga för deras försvar. Detta oaktat utbreder sig även i denna armé oreda; mod och lugn eftertanke försvinna. Arméchefen anser läget ohållbart och besvär tsaren att ofördröjligen avsluta vapenstillestånd. Tsaren svarar: »Gå under i de ställningar, ni innehava.» Svaret visar, att tsaren är situationens herre, och att jag icke misstagit mig på honom.
Även kronprins Boris är vuxen sin uppgift. Han ilar till fronten för att där rädda, vad räddas kan. Men vad förmår väl en enda, även om han följes av mångas kärlek och allas aktning, i en sådan allmän huvudlöshet och brist på viljekraft?
Enligt order börjar mellersta armén återtåget den 20. september. Detta övergår till upplösning, och olämpliga anordningar fullständiga oredan. Staberna svika, först och främst arméstaben. Blott en enda man finnes, som ser klart och är besjälad av den bästa vilja, nämligen arméchefen.
Högra armén har en svår uppgift. Dess viktigaste återtågsväg leder över Prilep mot Veles. Alldenstund fienden redan står framför Gradsko är denna väg synnerligen hotad.
