En annan väg leder från sjöområdet och trakten av Monastir längre västerut, mitt igenom de vilda Albanerbergen mot Kalkandelen. Den förenar sig vid Yskyb med den över Veles ledande. Denna väg genom Albanerbergen är tryggad men mycket besvärlig, och det är tvivelaktigt, om större truppmassor kunna erhålla nödigt underhåll i dessa trakter. Trots dessa betänkligheter måste stora delar hänvisas till densamma. Ännu hårdare pressas man dit, när fienden tager Gradsko och numera rycker fram mot vägstycket Prilep—Veles från sydost. Gradsko faller redan den 21. september. Från en eländig ort hade den under krigets lopp blivit en formlig barackstad, som i anläggning och storlek påminner om en amerikansk nyanläggning. Oerhörda förråd äro här magasinerade, tillräckliga för ett helt fälttåg. I därvarande depåer har man ingen känning av, att den bulgariska armén vid fronten måste försaka någonting. Nu hemfaller alltsammans åt den bulgariska förstörelsen eller blir fiendens byte, och icke endast i Gradsko utan även på andra platser disponerar Bulgarien ännu över rika förråd. De ligga emellertid i det fördolda, vaktade av en byråkratisk förvaltnings ensidiga omsorger, vilken även i Bulgarien ligger som ett skal över folkets liv, trots den mest liberala lagstiftning och ett frisinnat parlament.
Bulgarien kan alltså ännu alltjämt fortsätta kriget, blott det icke själv anser eller vill anse det förlorat. Vår plan, som även vinner den bulgariska högsta krigsledningens bifall, är följande. Den mellersta armén bör svänga tillbaka till gammalbulgariska gränsen. Högra armén bör koncentreras vid eller norr om Yskyb, och skall förstärkas av de på väg varande tyska och österrikiska fördelningarna. Dessa krafter vid Yskyb äro mer än tillräckliga för att uppehålla läget, ja, med något så när användbarhet hos de bulgariska förbanden, kan man räkna på att snart från Yskyb åter kunna framgå till anfall i sydlig riktning. Det synes uteslutet, att fienden utan uppehåll med starka krafter skulle följa efter ända till Yskyb och den gammalbulgariska
