Sida:Ur mitt liv.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


MIN UNGDOM.


Som 11-årig gosse sade jag en vårafton år 1859 farväl åt min far vid gallerportarna till krigsskolan i Wahlstatt i Schlesien. Avskedet gällde icke blott den avhållne fadern utan samtidigt hela min föregående levnad. Vid tanken härpå bröto tårarna fram ur mina ögon. Jag såg dem falla på min »vapenrock». »I denna dräkt får man icke vara svag och gråta», flög det genom min hjärna och jag ryckte upp mig ur min barnsliga smärta samt sällade mig icke utan oro till mina blivande kamrater.

Att bliva soldat var för mig icke något beslut, det var en självfallen sak. Så långt tillbaka, som jag i mina ungdomliga lekar och drömmar kunnat välja något yrke, hade det alltid varit det militära. Krigstjänsten för konung och fosterland var gammal tradition i vår familj.

Vår släkt, »Beneckendorffarna», härstammar från Altmark, där den enligt urkunderna första gången framträder år 1280. Följande den tidens utveckling fann den härifrån vägen över Neumark till Preussen. Där hade redan många bärare av mitt namn i Tyska ordens leder såsom ordensbröder eller »krigsgäster» dragit i fält mot hedningarna och polackerna. Genom förvärvandet av jordegendom utvecklade sig senare våra förbindelser med Östern allt mera intimt, under det att de med Markländerna blevo allt lösare, tills de i början av nittonde århundradet helt och hållet upphörde.