Sida:Världens förenade stater.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


FÖRORD.

Då jag i september 1914 hade hållit ett föredrag inför ”Studentersamfundet” i Kristiania om detta ämne, som jag sedan har talat om på flera andra ställen i Norge, Sverge och Danmark — uttalade en av fredsarbetets officiella funktionärer i ett föredrag, att denna tanke, ”Världens förenade stater” bara var en opraktisk idé, hos folk som aldrig hade studerat fredssaken, men först nu under världskriget blivit uppskakade, och som därför voro utan förutsättningar att förstå, huru orimliga deras planer voro. Detta gäller i varje fall icke mig.

År 1877 fick jag följande uppsatsämne på skolan i Trondhjem: ”Varför kan det icke tänkas, att krig kunna upphöra under nutida förhållanden?” Jag läste då för första gången om ”Den eviga freden” och det föranledde mig i mitt svar på uppgiften att påpeka möjligheten av en universalstat, varest de enskilda staterna voro som kommuner eller individer — eller i varje fall en gemensam skiljedomstol, som skulle avgöra alla stridigheter. Och härtill fogade jag följande ord:

”Denna tanke besitter i sanning en stor tilldragningskraft och är i stånd till att sätta fantasien i rörelse; men det förhåller sig icke alltid så, att de skönaste tankar låta förverkliga sig, och det kan måhända befaras, att det också är så med denna. Men då många omständigheter i alla fall peka hän på förbättringar i sådan riktning, så lär väl ingen kunna bestämt påstå, att idén är fullständigt ogenomförbar.”

Sedan den tiden, — jag var då 17 år —, har min tro icke blivit mindre. Mycket har redan skett, bland annat har ju världsdomstolen i Haag blivit upprättad. Om den ock är liten och svag ännu, så är den i alla fall ett officiellt faktum.

Världskriget har gjort att många nu säga, att allt fredsarbete är totalt onödigt. Just världskriget nu borde förmå hela världen att sluta upp omkring fredstanken — en