30
utdelare av Nobels fredspris, kunde ta det steget att skicka ut tanken i livet genom ett förslag. De största staterna kunna ju misstänkas för egennytta. Det är just de små, som här kunna tala utan att bli misstänkta, och Nordens tre länder böra här uppträda gemensamt.
Och vad vi små också kunna göra, det är att erbjuda alla andra stater obegränsade skiljedomstraktater om alla spörsmål. Det är vägen som alla måste gå. Skiljedomen skall icke gälla bara juridiska tvistefrågor utan alla frågor utan undantag. Det är just skiljedomens natur att den icke behöver juridiska paragrafer för sina beslut.
Nutiden är gränsfältet mellan forntidens brutala nävrätt och denna stora ideella världsdomstol med rättegång och dom. Därför bli vi som tro på framtiden, trots denna tro och detta hopp tvingade till att sörja för vårt försvar i de gamla formerna, så länge nutiden gör dem nödvändiga. Men vi skola mura på framtidens fredstempel, mura med svärdet om länden, men också med hopp och tro på att offren skola upphöra en gång, ja kanske snart.
I ”Over Evne II” har Björnstjerne Björnson gett en bländande utveckling av lönekampen mellan samfundsklasserna, och han har låtit stycket sluta tragiskt med den förfärliga sprängningen.
Men i en liten scen i slutet låter han två andeväsen komma fram, två ljusa skepnader, Credo och Spera, som tala milda och goda ord, och som peka på en bättre tid, en ljusare framtid.
Är vår uppgift vansklig, så är den i alla fall skön och tilldragande. Och vi som tro på den må ha lov
