Många skola säkerligen påstå att det nu för ögonblicket är mera skäl till att tala om krig och försvar än om fred. Och vi äro naturligtvis ense om att intet må försummas, som kan göras för att skydda oss mot en erövrings olyckor, och att den tiden ännu ej är inne, då man kan vila på freden utan försvar och lägga ned alla vapen, förrän det kan ske vid allmän överenskommelse. Men det hindrar icke att vi — mitt under krigets gny och pessimism och mitt under alla offren till försvaret — ha lov att speja efter möjligheter, som kunna ge oss hopp om en bättre framtid, en rättsbetryggad fred.
Det världskrig, som nu föres mellan mer än hälvten av alla världens nationer, ger just det bevis som borde tvinga alla att se, att krigen äro till skada för alla — icke bara för de tappande utan också för de segrande, — och att det både kan och bör bildas ett världsförbund mot kriget självt, mot kriget som institution, som rättsmedel.
I de viktigaste stridsfrågor mellan staterna är kriget nämligen ännu det enda medlet till uppgörelse, när fredligt frivilligt avtal strandar. Rättegång är icke införd.
