Sida:Världens förenade stater.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

maktutövning, så framt någon stat griper till krigiska åtgärder i stället för att underställa tvistemålet rättsligt avgörande eller medling.”

Och så måste det vara. Det visar ju erfarenheten från det borgerliga livet. Den förlikning, den lag eller dom, som icke kan genomdrivas av exekutionsmakten, är värdelös gentemot dåliga individer.

Makt måste stå bakom rätten.

I samhällenas barndom kunde domsprincipen bara genomföras litet om sänder. I Romarelagen var det t. ex. från början inget straff för stöld. Den bestulne bara tog sin rätt själv. Men för att undgå allt det onda som medföljde detta — slagsmål, dråp och blodshämnd — började man med att locka den bestulne med en belöning. ”Vill du avstå från din hämnd och överlämna saken till rättvisan, skall du vid domen få ’duplum’ av tjuven, det dubbla för det stulna.” Detta var bara en ersättning, betalning till den bestulne, icke straff. Det ser man bäst därav, att han skulle få fyradubbelt, — ”quadruplum”, — när tjuven greps på bar gärning, i fall den bestulne då också överlämnade saken till rättvisan. Detta har nämligen inget sammanhang med att spartanska gossar blevo upplärda att stjäla och fingo prygel, om de buro sig fumligt åt, så att de blevo upptäckta. Utan saken var den, att när den bestulne grep tjuven på bar gärning, var han i regeln så uppretad, att ”duplum” icke var nog lockbete! Så blev det våld och dråp igen, och därför bjöd staten honom ”quadruplum” till betalning, för att han skulle överge sin enskilda hämnd. — — — Nu för tiden är all rätt, som man tar sig