VÄRLDSMARKNADEN
själv grät dina modiga tårar. Du var beskänkt, Josef. Kommer du inte ihåg att du sjöng en sång?
— En vad för slag?
— En sentimental sång och kallade Rosa, Rebecka eller vad hon heter, Amalias lilla vän — din allra sötaste, sötaste sötnos?
Och den obarmhärtige unge mannen fattade Dobbins hand och spelade om scenen, till den ursprunglige aktörens fasa och förskräckelse, trots Dobbins godhjärtade böner att han skulle skona honom.
— Varför skulle jag skona honom? svarade Osborne på sin väns föreställningar, då de lämnade patienten under hans läkares, doktor Gollops vård. Vad tusan har han för rättighet att taga på sig en beskyddarmin och göra oss till ett åtlöje i Vauxhalln? Vem är väl den där lilla skolflickan, som gör söta miner åt honom och kurtiserar honom? Familjen är, fördöme mig, simpel nog ändå utan henne. En guvernant kan visst vara mycket bra, men jag skulle helst vilja ha en dam till min svägerska. Jag hyser visserligen liberala åsikter, men jag har en passande stolthet och känner min ställning — må hon också känna sin. Och jag vill förödmjuka den tjocke, skrävlande naboben och hindra honom från att göra sig till en ännu större narr, än han redan är. Det var därför jag bad honom att taga sig till vara, så att hon inte skulle taga ut stämning på honom för brutet äktenskapslöfte.
— Jag förmodar att du vet bäst, sade Dobbin, ehuru tämligen tveksamt. Du var ständigt en tory, och din familj är en av de äldsta i England, men…
— Kom och hälsa på flickorna och kurtisera själv miss Sharp, avbröt löjtnanten här sin vän, men kapten Dobbin vägrade att följa löjtnanten på hans dagliga besök hos de unga damerna vid Russell Square.
Då Osborne gick från Holborn nedåt Southampton Row, skrattade han, då han i det Sedleyska huset fick se två huvuden på utkik i två olika våningar.
— Syster Anna är i vakttornet, men ingen kommer, sade han skrattande till Amalia och därefter beskrev han
