VÄRLDSMARKNADEN
Det var två dagar efter denna lilla scen, och ehuru dagen var regnig och blåsig och Amalia icke hade kunnat sova på hela natten, utan legat och lyssnat till hur vinden tjöt och ömkat alla resande till lands och vatten, steg hon dock tidigt upp och ville nödvändigt taga sig en promenad på kajen tillsammans med George, och där gick hon nu, medan regnet piskade henne i ansiktet, och tittade bort mot den mörka horisonten, över de uppsvällda vågorna, som kommo tumlande och fradgande mot stranden. Ingendera av dem talade mycket, utom då gossen då och då yttrade till sin blyga följeslagerska några få deltagande och beskyddande ord.
— Jag hoppas att han inte kan fara över i ett sådant väder, sade Amalia.
— Jag håller tio mot ett att han gör det, svarade gossen. Se där, mamma, syns röken från en ångbåt!
Men därför att ångbåten var på väg, var det ju möjligt att han icke var ombord, kanske hade han icke fått hennes brev, eller kanske hade han ej velat resa. Hundrade farhågor tumlade över varandra i det lilla hjärtat, lika fort som vågorna därute på havet.
Snart kom även själva ångbåten i sikte. George hade en liten tub, vilken han nu skickligt riktade mot fartyget, som kom allt närmare och närmare, höjande och sänkande sig i vattnet. Amalia sökte att se genom tuben över Georges axel, men såg ingenting. George tog nu åter kikaren och riktade den mot fartyget.
— Så båten stampar! sade han. Det är endast två personer uppe på däck, utom rorsmannen. En karl ligger på en bänk — och där är en annan i en kappa med — hurra! — min själ är det inte gamle Dob!
Därmed slog han ihop tuben och kastade armarna om sin mor, som grät av glädje. Hon var övertygad att det var William. Det kunde icke vara någon annan. Det hon hade sagt om att hon hoppades att han icke skulle komma, var endast skrymteri. Naturligtvis skulle han komma, vad kunde han väl göra annat än komma? Hon visste att han skulle komma.
