höfdingen dels rörande truppernas underhåll, dels om försvaret i öfrigt. Den senare ansåg, att för mycket trupper funnos i Värmland, och att de blott tjänade till att utarma allmogen. I mars 1711 ingick Cronhielm till defensionskommissionen med en skrifvelse innehållande klander öfver Mörners sätt att leda försvaret. Härpå svarade denne i en längre skrifvelse, hvari han i dels skämtsamma, dels ytterst skarpa ordalag nagelfor Cronhielms förslag. Defensionskommissionen synes i allmänhet gifvit Mörner rätt, hvaröfver Cronhielm bittert klagade.
I början af 1711 begärde Mörner en ökning af befälet för den rullförda allmogen. Enligt hans förslag skulle öfverstelöjtnant Granfelt befordras till öfverste, kapten Lossow till major och till öfverstelöjtnant vid allmogen utnämnas kapten Kræmer. Äfven föreslog han anställandet af en kapten för hvarje härad. Dessa kaptener skulle vara för detta officerare, som utan ersättning ville mottaga befälet, men bland dem kom äfven att finnas »en och annan brukspatron, som dels förr tjänt under militären, dels ock skulle vara uti militära saker väl öfvad». Detta förslag bifölls af defensionskommissionen.
Under sommaren 1711 fördes hela regementet till gränsen,[1] hvarifrån smärre infall gjordes i Norge för att draga fienden från Bohuslän, där ett anfall befarades, hvilket äfven i augusti kom till stånd. Mörner sändes då af rådet till Dalsland för att därifrån hjälpa de i Bohuslän varande svenska trupperna. Den 6 sept. satte han sig i marsch från Haga med 5 kompanier.
Redan den 10 sept. möttes emellertid Mörner af underrättelsen, att fienden dragit sig ur Bohuslän, hvarför han återvände till Haga, hvarifrån öfverstelöjtnantens, Jössehärads och Älfdals samt tre af de nya kompanierna fingo gå hem.[2]
⁎
Knappt hade Sverige något hämtat andan efter den
kraftansträngning, som betecknats af Stenbocks skånska fälttåg, förrän nya
pröfningar väntade. På våren 1712 upprepade konungen från Bender en
redan föregående år gifven befallning om öfversändande till Pommern
af en ny armé under Stenbocks befäl, hvilken skulle möta honom i
Polen. I denna armé skulle af infanteriregementena ingå: Upplands,
Kalmar, Östgöta, Västgöta-Dals, återstoden af Jönköpings samt under
major v. Kothens befäl sex kompanier af Närkes och Värmlands, de
som »ligga längst ifrån gränsen såsom Närkes, Christinehamns,
Carlstads och Näs compagnierna», med en styrka af 1,200 man.
Före uppbrottet undergingo alla tio kompanierna i mars månad generalmönstring af generallöjtnant Mörner, och befanns regementet
