efter uppbrottet (den 13 okt.), då vintern stod för dörren, hade det felande ännu icke fullständigt erhållits, och Gadde fritager sig från ansvar, som K. Maj:ts krigsfolk för nakenhets skull kommer att lida nöd».
I ett bref af den 28 jan. 1713 omnämnes slutligen den glädjande nyheten, att munderingarna lösts ut och med första komma att öfversändas till Tyskland; dock är det föga troligt, att de före dagtingan kommo regementet tillhanda. Under marschen ankom från regeringen befallning, att den skulle ställas till Karlskrona i stället för till Ystad. Som Karlskrona emellertid var uppfylldt af trupper, befallde Stenbock de i anryckning varande regementena att stanna »hvart och ett i sin marsch». Hvar Närkes och Värmlands regemente afbidade inskeppningen är icke kändt, lika litet som huru länge denna hvila räckte.
Den 2 sept. voro emellertid de trupper inskeppade, som blifvit bestämda att öfverföras.[1] Allt var sålunda klart för transportflottans afgång, helst som den svenska flottan gjort sig till herre i Östersjön. Då utbröt plötsligen en våldsam sydvästlig storm, som till och med bragte de stora örlogsskeppen i fara och ännu mindre tillät de smärre transportfartygen att afsegla. Först den 12 sept. lättades ankar för en hård nordan. Den 14 kastade flottan ankar utanför Wittmund på Rügen, och den 16 stod Närkes och Värmlands regemente jämte öfriga trupper, 7,600 man till fots och 1,800 till häst, på tysk botten. De förlades i kvarter rundt omkring på ön. Här på Rügen utfylldes befälet, i det icke mindre än 14 officersutnämningar gjordes af Stenbock.[2]
Den 6 okt. öfverfördes trupperna till Stralsund. Här kvarstannade armén till den 21 i samma månad. Brist på lifsförnödenheter hade emellertid under denna tid gjort läget mycket bekymmersamt, och Stenbocks beslut att rycka in i Mecklenburg framkallades lika mycket af nödvändigheten att rädda trupperna för undergång som af faran att i fästningen blifva innesluten af betydligt öfverlägsna ryska och sachsiska trupper. Marschen anträddes i tre grupper. Närkes och Värmlands regemente under sin nya interimschef, öfverste Adlerfelt, hörde till den sista under Stenbocks eget befäl. Vägarna voro genom ett oupphörligt regnande nästan bottenlösa och förde genom ändlösa moras
- ↑ Af regementet kvarlämnades 60 man i Karlshamn på arbete, hvarför det icke är omöjligt, att regementet låg i Karlshamn före inskeppningen. Af dessa 60 man dogo till maj 1713 tio. De öfriga hade hela tiden (Gadde skrifver detta den 26 maj) »med svårt arbete för mycket creperat, så att de nu alldeles lära gå under för nakenhets skull». Hans anhållan om deras hemsändande afslogs dock. Den 3 mars 1714 anhöll Karlström, att de 40 man, som legat i Karlshamn och nu förflyttats till Karlskrona, måtte få hemkomma och underlätta rekryteringen.
- ↑ I ett af Carl Gustaf Dücker undertecknadt, den 15 okt. 1712 upprättadt »Genralverschlag» angifves styrkan af »Nærkesche Regementet» till 10 kaptener, 21 löjtnanter och fänrikar, 31 underofficerare samt af korpraler och öfrigt manskap 62 kvarblifna i Sverige, 88 sjuka i Stralsund, 15 vakanta och 823 närvarande, tillsammans 988. Hela arméns styrka af underofficerare och manskap uppgifves till 6,291 man till häst (inberäknadt 1,197 vakanser), 10,512 till fots (inberäknadt 2,997 vakanser). Af infanteriet skulle 1,332 man lämnas i Stralsund. (Oscar Fredrik bil. A. 1 och 2).
