där den förlades med undantag af Närkes och Värmlands regemente samt Dalregementet, hvilka förlades i Heydedorff, 11⁄2 mil därifrån. Nöden blef alltmer kännbar. Trakten omkring hade föga vare sig lifsmedel eller furage att lämna, hvartill kom, att töväder gjorde vägarna hart när oframkomliga. Ställningen vid Friedrichstadt blef allt mera ohållbar, i samma mån som de förbundna nalkades. Det var därför Stenbock efter långa underhandlingar i februari 1713 antog holsteinska regeringens anbud att få intåga i Tönningen. Tills vidare förlades trupperna i kvarter i de rundtom fästningen belägna byarna. Den härefter följande tiden erbjuder en bild af nöd, bekymmer och elände. De påträngande fienderna gjorde de framskjutna posteringarna allt möjligt afbräck; uppsamlade förråd uppsnappades, och ställningen blef med ett ord förtviflad. Ännu hade tillstånd att inkomma i själfva fästningen icke lämnats. Men alla trängdes att komma så långt under dess kanoner som möjligt. Ett försök att öfvergå Eiderfloden och i ilmarscher skynda genom Holstein befanns outförbart af brist på bromateriel. På båtar och med tillhjälp af erforderlig materiel skulle om aftonen och natten till den 19 febr. öfverföras en del kavalleri och 1,500 man fotfolk af Södermanlands, Närkes och Värmlands samt Västmanlands regementen. Verktyg medfördes för att uppkasta förskansningar på andra sidan. Men på natten uppblåste en häftig storm, som omöjliggjorde företaget. Det upptäcktes också af fienden, som tilltäppte äfven denna utväg. Misströstan grep alla sinnen, och undergången var därmed gifven. Stenbock hade nu ändtligen sluppit in i fästningen,[1] men därmed var ställningen i intet afseende förbättrad, snarare tvärtom. På grund af de trånga kvarteren började sjukdomar rasa med förfärande fart. Af hela armén voro, såsom det uppgifves, den 1 april endast 1,500 man tjänstbara. Mellan den 20 febr. och 20 maj beräknas 2,250 man hafva dött. Förråden i staden skulle snart vara uppätna, bränslet åtgånget, och det vatten, som fanns, var knappt drickbart. Kom så därtill fienden, hvilken allt kraftigare pådref belägringen. Under långt mindre svåra förhållanden har en dagtingan blifvit afslutad. Den 17 maj antogos af svenska krigsrådet de villkor till dagtingan, som fienden uppställt, och som voro hårda nog. Hela armén måste gifva sig fången.[2] Officerare och underofficerare fingo behålla sina vapen, manskapet sitt undergevär och sin mundering. Allt öfrigt, såsom fanor, standar, trummor m. m., skulle aflämnas vid utmarschen. Den 20 började denna. Intet spel rördes, och fanorna
- ↑ Närkes och Värmlands regemente hade såsom larmplats fått sig anvisad bastionen Fredrik.
- ↑ I Tönningen hade Lars Granfelt aflidit. Fångna blefvo af officerarne: öfverste Adlerfelt (återkom 1714), major Starenflycht (återkom 1717), kaptenerna Jägerhorn (återkom efter fredsslutet), Borgenstjerna (återkom men man vet ej när) och Möller (återkom 1714), löjtnanterna Frumerie (rymde i sept. 1713), v. Kothen (rymde i nov. s. å.) och C. Uggla (rymde men man vet ej när), fänrikarne Wolffelt och Hammarström (återkommo 1714) samt adjutanten Sahlgren (rymde 1714). År 1719 återkommo 184 man från fångenskapen. Huru många af de öfriga blifvit utväxlade, rymt eller dött känner man icke.
