Öfningar och mönstringar.
Om sättet för öfningarnas utförande under dessa tider är icke mycket bekant, och de långa krigen gåfvo rikligt tillfälle till öfning, hvarför sådan ansågs mer eller mindre öfverflödig i fredstid. Erik XIV föreskref öfningar med fänikorna och sammandrog flera sådana till gemensamma öfningar, men under hans båda efterträdare synas dylika krigsförberedelser kommit ur bruk, och de upptogos egentligen först under Gustaf II Adolfs tid. Från Karl IX:s tid omtalas öfningar vid sockenkyrkorna sön- och helgdagar af det hemmavarande manskapet, och 1636 utgafs den första »exercitieordning».[1] Mera omfattande bestämmelser såväl för öfningarnas anordnande som för deras utförande gåfvos först af Karl XI och må beröras i ett sammanhang i det följande.
Mönstring förrättades i sammanhang med utskrifningen med det nyutskrifna manskapet och dessutom med hvarje del af regementet, som sändes ut i krig. Under senare hälften af 1600-talet började man äfven att anordna särskild generalmönstring, hvilken på konungens vägnar förrättades af något därtill särskildt förordnadt riksråd. Till generalmönstring sammandrogos vanligen närkeskompanierna till Örebro, värmlandskompanierna till Karlstad. Mönstringen afsåg att granska regementets styrka och tillstånd, att godkänna de nyutskrifna, om detta icke redan skett, att bevilja afsked åt manskap och äfven åt officerare och öfrigt befäl, hvilka på grund af ålder, sjuklighet eller annan anledning borde aflägsnas, samt att afdöma klagomål e. d. Mönsterrullorna från denna tid upptaga personalen endast till namn, dop- och fadersnamn, och hemvist. Först mot slutet af denna tid börjar manskapet numreras inom kompanierna och angifves året för en hvars inträde i tjänst.
- ↑ Rabenius, sid. 579; Fredenberg, sid. 205.
