ten varit å färde; men året därpå, 1565, kommo de Norske ej annorlunda än en bisvärm in i Wärmeland, framforo grufweligen med mord och brand, och aldeles i grund förstörde och afbrände prästegårdarne i Gilberga, Holmedal, Blomskog, Arwika, Kjöln och Fryksdalen. En besynnerlig lycka, at Kyrkorna blefwo skonta, men plundring hafwa de knapt undgått, och torde man kunna föra hit, hvad Folket på en del ställen berättar, at deras Klåckor blifwit förda til Norrige.»
I 1565 års krigshändelser på vestkusten deltog åtminstone en närkesfänika, Erich Ålennings, ty denna led rätt kännbara förluster vid stormningen af Varberg i september.
Under året 1566 förekommo inga händelser af vigt i Värmland, och ovisst är, om trupper från Närke eller Värmland deltogo i fästningsbelägringarna vid västkusten. Däremot synas värmlänningar hafva deltagit i det infall i Norge, som på nyåret 1567 under fogden öfver Värmland och Dal, Peder Nilsson (Gyllenstråle), utfördes, sannolikt öfver Holmedal, mot Akershus i förening med Peder Siggessons (Sparre) framryckning från Dalarna och understödt af en annan härafdelning, som under Tönnes Olofsson i mars samlades vid Tingvalla (Karlstad). Akershus belägrades fåfängt och i slutet af maj måste de olika härdelarna återvända med oförrättadt ärende. Härmed synas Värmland och dess gränstrakter blifvit förskonade från kriget. I dess fortsättning i Västergötland och Halland torde några fänikor från Närke och Värmland varit inblandade. Att de under afsättningsfejden mot konung Erik följde sin hertig, oaktadt denne ännu icke öfvertagit styrelsen öfver hertigdömet, var en gifven sak.
I det långa kriget med Ryssland under Johan III:s regering synes en fänika från hertig Karls hertigdöme hafva deltagit, hvilken fänika sedan 1594 följde hertigen till Stockholm, till konung Johans begrafning. Till striden mot Sigismund uppbådade hertigen allt tillgängligt folk från sitt hertigdöme, och särskildt i slaget vid Stångebro synes det under sin öfverste hafva burit dagens tunga. Sedermera deltog samma folk i belägringen af Kalmar slott.
Till Livland öfverfördes 1600 åtminstone en fänika från Närke, och bland de i det olyckliga slaget vid Kirchholm deltagande trupperna uppräknas äfven två svaga värmlandsfänikor.
Under det 1611 utbrutna kriget med Danmark uppbådades hertigdömets alla fänikor till ett antal af 5 eller 7, hvilka deltogo i den misslyckade undsättningen af Kalmar slott. Under följande års fälttåg, som började redan i januari, utgjorde närkingarna besättning på Älfsborg, som i juni gaf sig efter ett ihärdigt försvar. Värmlandsfänikorna måtte befunnit sig vid hufvudhären, ty Fernow berättar, att »de Norske föllo in på Swensk botten, och intogo, i Iulii månad 1612, 3 Härader på Dahls land. De försummade icke heller att göra försök på Wärmeland; men där war då en Ståthållare, som, åtminstone i sin tid, knapt ägde sin like hwarken på domstolen eller i fält. Bo Ribbing
