uppbådade en Man af hvarje gård i hela Landet, och lägrade sig med dem wid gränsen, den han så försvarade, at åtminstone kunde fiender intet hufwudsakeligt uträtta till sin fördel, innan en önskelig frid ble träffad i Knäred 1613, d. 16 januarii.»
Fred var nu på danska sidan, men på den ryska fortgick kriget ända till 1617, och på den polska mullrade kanonen alltjämt, om än svagt och med långa afbrott. Såväl på den ryska som på den polska krigsskådeplatsen användes hertigdömets krigsfolk, men det torde icke vara möjligt att utleta, om närkingar eller värmlänningar voro med på någotdera stället. När Gustaf II Adolf omsider 1626 med kraft upptog kampen med polackarna och gjorde Västpreussen till krigsskådeplats, kallade han Leslies regemente att gå ombord på den flotta, som han själf i juni öfverförde till Pillau. Regementet upptages därvid såsom 1⁄2 regemente närkingar med 8 kompanier, 1⁄2 regemente värmlänningar med 4 kompanier — kompaniet med 148 man förutom befälet — de förra sannolikt hopslagna i två skvadroner (bataljoner) under öfverstens eget befäl, de senare på en skvadron under öfverstelöjtnant Mattias Kagg. Under tåget genom Västpreussen följde regementet konungen för att sedan gå i vinterkvarter.[1] Följande sommar, 1627, deltog regementet i fälttåget och i striderna vid Käsemarkt den 11 juli och vid Dirchau den 7 augusti. Härefter gick Leslie med åtta kompanier i vinterkvarter i Pillau, Kagg med de öfriga i Dirchau.
En del af regementet synes hafva varit hemma i Sverige 1628, under det återstoden låg stilla i Pillau, nu under befäl af öfverste Kinnemund. Året därpå finna vi Kagg med 7 kompanier vid den armé, som konungen under sommaren hade samlad vid Marienburg, där Kagg stupade under en mindre strid. Sedan stillestånd i september blifvit ingånget, återvände den ringa återstod, som fanns kvar af regementet, till hemlandet. Det hade nu fått Axel Lillie till chef.
Sedan Närkes och Värmlands regemente genom utskrifning blifvit uppbragdt till 1,200 man, fick dess ena hälft, fem kompanier under regementschefen, ingå i den armé, med hvilken Gustaf II Adolf midsommardagen 1630 landsteg på Pommerns kust.[2] Skvadronen, såsom denna enhet vanligen benämndes, deltog i det nu följande fälttåget ända till slaget vid Breitenfeld. Genom sjukdomar minskades dess styrka ganska hastigt, hvarför skvadronen i början af 1631 fick med sig förenad en skvadron upplänningar. I det ärofulla slaget vid Breitenfeld den 7 sept. ingick regementet, 512 man starkt på åtta kompanier, tillika med dalkarlar och finnar under de förras chef, Åke Oxenstjerna, i den brigad, som hade sin plats såsom den andra i ordningen från högra flygeln i första slaglinjen. Infanteriet fick visserligen icke tillfälle
- ↑ Den ofta synliga uppgiften, att närkingarna skulle deltagit i striden vid Mewe i sept. 1626, håller icke streck inför forskningen och bestrides af fankommittén.
- ↑ Det var utan tvifvel denna del af regementet, som mönstrades i Örebro den 18 mars. och som var uttagen från Närke och sydöstra delen af Värmland, intill Klarälfven.
