nadt befälet, den hemmavarande delen till närmare 600 man. Den i Tyskland varande delen fick sedermera utgöra besättning i olika städer, ända till dess den efter det långa krigets slut 1649 återfördes till Sverige. För den hemmavarande delen fanns däremot rikligt tillfälle till verksamhet.
Vid krigsutbrottet 1643 ökades regementets hemmavarande del så, att den vid den mönstring, som förrättades på våren 1644, uppgick till 8 kompanier med en styrka af 1,111 närvarande, befälet inberäknadt, 5 fångna, 54 sjuka och 90 nummer obesatta på grund af dödsfall. Chef för regementet var dess förra öfverstelöjtnant Johan Gordon. Regementet ingick i den till 3,200 man uppgående besättningen i Göteborg och Ryssås skans. Här bands det båda åren 1644 och 1645, så att det icke kunde taga verksam del i försvaret af sin hemtrakt. Gordon beklagar sig öfver, att största tyngden af försvaret föll på regementet, att större delen af manskapet på nyåret 1645 var insjuknadt, och att så stor brist rådde på officerare, att han för att hålla »wackt, wård och partier» nödgades till officerare förordna »qvalificerade och manhaftige personer», en åtgärd, för hvilken han måste stå till svars inför rådet.
Medan Sveriges stridskrafter från Tyskland måttade det afgörande hugget mot Danmark, bröto norska trupper in i Sverige i Jämtland, Dalarna, Värmland och Bohuslän, men deras företag, som leddes af ståthållaren i Norge, Hannibal Sehested, hvaraf kriget fått benämningen hannibalsfejden, utfördes planlöst och utgjordes hufvudsakligen af plundringståg in på grannens område.[1]
»I Gillberga fick man», säger Fernow, »om ottan den 11 Jan. 1644 weta, att fienden infallit i Wärmland. I Carlstad utspriddes ungefär samma dag, att han var redan kommen till Nors och Grafva socknar, och allt kom i förskräckelse och rörelse. Trummor och klockor började gå. En del af folket plockade med sig något af det de egde, och andra glömde alltsammans, då de hals öfver hufvud gåfvo sig ur staden. Rycktet gick än längre till Ölme härad och Cristinehamn, men alltid med den obehagligaste post, att fienden var uppå dem, härjade och brände — och ju längre det kom i öster, ju mera tilltog förskräckelsen, och en bedröfvelse kom öfver allt folk. Men faran var ännu i sig själf icke så stor, och fienden låg stilla vid gränsen.»
Försvaret af värmlandsgränsen var anförtrodt åt landshöfdingen Olof Stake, hvilken anbefalldes uppbåda allmogen i Värmland och Dalsland till bevakande af gränsen, hvarvid möjligen hemmavarande officerare skulle användas såsom befäl. Redan i januari var allmogen från Näs och Gillbergs härader samlad i skogstrakten mellan Gillberga,
- ↑ Detta krig är hufvudsakligen skildradt efter Fernow, 2. uppl. sid. 490 o. f.; Schnitler: Blade af Norges Krigshistorie (Kristiania 1895), sid. 81 o. f.; Munthe: Hannibalsfejden 1644—45 (Kristiania 1900); bref och rapporter från landshöfdingen och befälhafvarna i riks- och krigsarkiven. — Se kartan öfver gränstrakten mot Norge.
