Med den ringa återstoden af föga mera än 100 man deltog regementet i tåget öfver Lilla Bält den 30 jan. och i öfvergången af Stora Bält den 7 febr. Med föga mera än 5,000 man skrämde Karl X Gustaf danska konungen att begära fred, och efter dennas afslutande fick regementet återvända till hemlandet.
Genom tre utskrifningar under loppet af åren 1656 och 1657 kunde regementets hemmavarande del ganska betydligt uppbringas, samtidigt. med att förstärkning utan tvifvel sändes till Tyskland. Vid i febr. och mars 1655 företagen mönstring räknade de fem hemmavarande kompanierna 461 man, hvaraf 160 nyskrifna, förutom befäl. I dec. 1656 utgjorde hela personalen vid samma fem kompanier[1] 468 man, hvartill kommo två kompanier »reformerade», d. v. s. bildade af »gamla knektar», som fått afsked med villkor att vara krigstjänstskyldiga under tio år. Deras sammanlagda styrka uppgick till 182 man med befäl. Ytterligare redovisas 120 man, använda vid Arboga graf och annorstädes. Året därpå mönstrades regementet med 823 man i sex kompanier och 185 i de två reformerade, befälet inbegripet men utom de nyss nämnda på olika håll använda.
På nyåret 1657 befann sig en skvadron på fyra kompanier i Göteborg, och sannolikt var det samma skvadron, som ingick i den härafdelning, hvilken under befäl af riksdrotset Per Brahe på sommaren sammandrogs i Halland och under G. O. Stenbocks ledning trängde danskarna tillbaka till Skåne, hvarvid skvadronen äfven deltog i den visserligen föga betydande striden vid Gennevadsbro den 13 aug.
Från Bohuslän hade danskarna i juli öfver Götaälf infallit i Västergötland, och här utkämpades smärre strider, den s. k. krabbefejden, hvilken slutade med, att danskarna måste draga sig tillbaka. I dessa strider deltogo återstoderna af regementet, hvilka från början varit afsedda till tryggande af värmlandsgränsen.
Betydelsen af passet mellan Bysjön och sjön Hugn, strax söder om Eda kyrka, där stora vägen från Kongsvinger går fram, hade nu uppmärksammats, och redan 1656 hade Gabriel Oxenstjerna här börjat uppföra den skans, som fick namn efter socknen. Arbetet fortgick under hela våren 1657 och utfördes af uppbådad allmoge. Enligt Fernows uppgift skulle skansen hafva sträckt sig från landsvägen ända till Bysjön, men sannolikare synes, att den haft ungefär samma storlek och form som under Karl XII:s tid (se planen af Eda skans jämte kartan öfver trakten kring denna), men att mellan den stora skansen och Bysjön legat en mindre befästning.
Emellertid synes Morast skans varit underhållen under den föregående fredstiden, och genast vid krigets utbrott besattes den af ett kompani »hemförlofvade knekter».
- ↑ Genom den täta växlingen af kompanichefer är det icke möjligt att följa de olika kompanierna.
