Befälet vid värmlandsgränsen fördes från krigets början af generalmajor Gustaf Oxenstjerna, men frampå hösten sändes denne med större delen af de i Värmland befintliga trupperna[1] till Västergötland trots landshöfding Soops anmälan till regeringen, att i Eda skans då blott komme att kvarblifva 50 man till fots och 40 till häst jämte det förut omnämnda kompaniet hemförlofvade knektar.
Efter Oxenstjernas aftåg till Västergötland öfvertogs befälet i Värmland af öfverste Klas Fleming. Året 1657 synes för öfrigt förlupit lugnt, hvad Värmland beträffar; föga fientliga trupper synas varit samlade mot gränsen. Emellertid skall en norsk afdelning hafva lyckats genom öfverraskning bemäktiga sig Eda skans, men omedelbart därefter åter blifvit fördrifven.[2]
I början af februari följande året, 1658, var Eda skans utsatt för ett allvarligare anfall. Om detta skrifver Fleming följande:
»Fienden har den 11 Februari på morgonen kommit på skansen från södra sidan och stormat de spanska ryttarna, innan larm gjordes af någon af försvararne, hvilket aldrig varit att förmoda för de många vakter jag på alla sidor har haft. Vakten vid Tälle, som var anförtrodd korpralen Erik Eriksson, hörde ett marcherande där förbi gå, men gjorde dock icke det ringaste alarm, utan gingo ut med bloss däråt marcherandet hördes och märkte ej mera än att några personer gått där fram, ty de hade gått i sina spår alltifrån sin skans öfver Bysjön. De hade blifvit varsnade från en skans bygd mellan Eda skans och Bysjön, där vakten velat göra larm, men dock ingenting blef gjordt af deras löjtnant, Bengt Larsson, ehuruväl han såg fienden marchera där förbi och fram till den vägen, som om sommaren kommer söder ifrån och löper in i skansen, där alltså ej blef det ringaste alarm förr än fienden stod invid skansen och med stormande fortsatte, hvilket jag med mina soldater fort motsatte mig, menande att så snart med styckena var larm skjutet, skulle alla mina med förordnade officerare fort assistera, hvilket intet skedde, utan kapten Jöns Larsson med sina bönder förlupo skansen, sammaledes löjtnant Bengt Larsson i den andra skansen stod med sina bönder i bergen och såg på och lopp sin kos och inte det ringaste sekunderade. Löjtnant Lars Olofsson, som anförde dragonerna, reste 11⁄2 mil innan han stannade. Måste alltså jag med mina officerare och soldater så uti strid, att jag blef skjuten med en förgiftad kula genom armen, men måste fienden fly ur skansen, utan att skada styckena, men i denna oförmodade rencontre kom eld lös uti kapten Jöns Larssons höstall, hvarigenom vår proviant äfven blef uppbränd, och när fienden var förjagad, befallde jag strax fänrik Olof Persson att utsätta vakterna, hvilket han ock efterkom med det folk vi kvar hade. Och kunde jag ingalunda lemna ammunitionen och styc-
