skans. I Karlstad samlade förråd fördes äfven till gränsen. Något anfall blef emellertid icke af, enär trupperna ansågos för fåtaliga och för litet öfvade.
I slutet af februari gjorde kommendanten i Vingers skans, öfverstelöjtnant Obitz, ett infall i Eda socken med 2 kompanier ryttare och 2 kompanier fotfolk, tillsammans omkring 450 man. En från Eda framskjuten vakt blef i daggryningen öfverraskad, och Obitz fortsatte till kyrkan och utplundrade några af gårdarna däromkring. Larm slogs i skansen, och öfverstelöjtnant Spets och major Karl Persson ryckte ut med fotfolket och allmogen. Fienden drog sig under strid tillbaka och lyckades komma undan öfver gränsen med en förlust af 14 man. På svenska sidan stupade blott 2 bönder.
Efter krigets slut fick regementet under hela 1660-talet hålla besättning i de halländska städerna och tidtals äfven i Göteborg, så att det ännu 1668 klagas öfver, att soldater, som öfverförts till Tyskland 1654, ännu icke fått återse hembygden.
Kriget under Karl XI.
»Krig», säger Fernow, »huru länge de än kunna vara påtänkta i potentaters hufvuden, så komma de dock merendels hastigt och emot förmodan öfver undersåtarna ej annorlunda än hiskliga molnskyar efter blidaste solsken. Så skedde i Värmland med Hannibalsfejden, och så lär förmodligen nu hafva skett med Gyldenlöwskriget». Under denna benämning mindes man i Värmland länge det fyraåriga kriget 1675—1678.
Detta krig ledde såsom bekant sitt ursprung ur den svaga svenska regeringens okloka åtgärd att gå Frankrikes ärenden och 1674 bekriga Brandenburg, hvarefter danska regeringen begagnade sig af svenskarnas trångmål efter motgången vid Fehrbellin för att söka återvinna sina förlorade landskap. Kriget uppblossade utefter gränserna mot Skåne, Halland, Bohuslän och Norge, men under året 1675 kom det icke till något afgörande företag på något ställe.
Vid krigets utbrott i början af september sammandrogos i Värmland under generalmajor O. Fersens befäl omkring 2,000 man, och ingick Närkes och Värmlands regemente under öfverste Gyllenspetz bland hans trupper. I början af september anlände Gyllenspetz till Eda med 2 kompanier ryttare af lifregementet med tillsammans 3 officerare och omkring 160 man — det ena kompaniet sändes emellertid till Dalsland — samt af Närkes och Värmlands regemente 5 kompanier med en styrka af tillsammans 15 officerare, 74 underbefäl m. fl. och 740 man.
Gyllenspetz hade erhållit befallning att låta iståndsätta Morast, Magnor[1] och Emteruds skansar. Han skrifver därom den 14 sept., att
- ↑ Menas säkerligen skansen vid Magnor bro (nuvarande Charlottenbergs bruk), enär Magnor ligger ett stycke in i Norge. På kartor från denna tid upptages emellertid icke någon svensk skans vid Magnor bro.
