han undersökt nämnda befästningar och funnit, att Magnor och Emterud aldrig varit några skansar, och att Morast vore alldeles förfallet, samt att dessutom låge ett berg så nära skansen, att man därifrån kunde med en sten kasta in i densamma. Han bestämde sig därför att endast låta iståndsätta Edas äfvenledes alldeles förfallna skans, och arbetet därpå sattes genast i gång med tillhjälp af uppbådad allmoge.
Befästningarna vid Eda och trakten däromkring voro icke de enda i Värmland vid denna tid förekommande. På kartor från åren 1675—1689 upptages en skans vid Persby på Klarälfvens östra strand, norr därom mellan Vingäng och Ransby en »gammal skans» samt en skans vid Gräsmarks kyrka och en annan i Fryksände socken. Vid följande platser plägade bönderna under kriget hålla vakt nämligen, från söder räknadt: Grunnerud, Könemyren, Vång, Töcksmark, Elofsbyn, Fjäll, Nolgård, Lässerud, Morast, Emterud, Bortran, Allstakan, Timbonäs, Grinnemo (i Gräsmark), Östmark, Fryksände skans och Långrud.
Hösten 1675 förflöt i det hela stilla. I slutet af oktober visade Gyldenlöwe sig vid ett tillfälle med rytteri och dragoner vid Magnor bro men blef afvisad af Gyllenspetz. I början af december gjordes från svenska sidan ett ströftåg mot Vinger, som det synes utan att någon strid kom till stånd, men som föranledde fienden att tända på sina vårdkasar ända bortåt Kristiania.
Vid årsskiftet upptagas trupperna i Värmland och vid Eda till 300 ryttare af lifregementet, 118 dragoner och 900 man infanteri af Gyllenspetz’ regemente, hvarjämte 7—8 tusen bönder från Närke och Värmland påräknades. Eda skans hade redan någon tid varit färdig, och Gyllenspetz hade genom kunskapare förskaffat sig säkra och fullständiga underrättelser om fienden, dennes styrka, styrkefördelning och befälhafvare.
Svårigheterna med underhållet voro betydande. En gärd utskrefs af allmogen, men den räckte ej långt. Äfven började sjukdomar hemsöka trupperna. Den uppbådade allmogen var svår att hålla kvar. Under julen försvunno samtliga bönder, men efter helgen kommo 200 tillbaka.
Vid inträdet af år 1676 var det konungens afsikt att så väl genom Bohuslän som från Värmland infalla i Norge, för hvilket ändamål han i januari i Vänersborg samlade en härafdelning, i hvilken ur Närkes och Värmlands regemente ingick en skvadron med en styrka af 12 officerare, inberäknadt öfversten, öfverstelöjtnanten och majoren, samt 408 underbefäl och manskap. Årstidens olämplighet — vintern var mycket blid — hindrade dock alla större företag, och i maj sände konungen större delen af trupperna till Skåne. Bland de kvarlämnade torde närke-värmlandsskvadronen befunnit sig. Nu ryckte Gyldenlöwe med 4,000 man fram genom Bohuslän, intog Vänersborg, inneslöt Bohus och Göteborg och härjade i Västergötland, där svenska trupper i hast sam-
