lades under rikskansleren M. G. de la Gardie för att drifva dem bort. I detta företag medverkade äfven öfverste Gyllenspetz, som skyndat tillstädes med trupper och allmoge från Värmland och närmade sig Vänersborg på tre mils afstånd, då han öfvergafs af bönderna. I slutet af september vände Gyldenlöwe emellertid tillbaka till sitt land igen, och lugn inträdde på denna del af krigsskådeplatsen.
På den skånska hade det under tiden gått illa för de svenska vapnen, och efter svenska flottans nederlag vid Ölands södra udde den 1 juni fanns intet hinder för danska konungen att landsätta en armé i Skåne, hvilket han också gjorde och bemäktigade sig hela landskapet med alla dess fästningar. I midten af oktober samlade Karl XI vid Ljungby i Småland återstoden af sin skånska armé och förenade med denna några truppafdelningar, som det lyckats honom att frigöra på annat håll. Bland dessa var äfven en skvadron af Närkes och Värmlands regemente om 260 man under öfverstelöjtnant Thomsons befäl.
Med sin till 3,050 man infanteri (9 brigader) och 8,250 man kavalleri (50 skvadroner) uppgående armé bröt konungen genast upp, passerade vid Markaryd den 24 okt. gränsen till Skåne och fortsatte framryckningen i riktning mot Helsingborg i akt och mening att öfverraska danska armén i dess kvarter. Detta lyckades dock icke, utan danskarna voro på sin vakt och begagnade sig af hvarje ådal för att hindra svenskarnas framryckning. Vid Käflingeån slutligen spärrade danskarna på det sätt vägen till Lund, att Karl XI nödgades stanna mellan och kring byarna St. och L. Harrie. Här fasthölls armén från den 11 nov. till den 4 dec. och utsattes därvid genom köld, nöd och dåliga kvarter för sådana lidanden, att dess styrka nedgick till 6,300 man, hvaraf omkring 1,650 man infanteri, allt under det danska armén hade det ganska bra och sistnämnda dag räknade mellan 10 och 11 tusen man.
Det var under sådana förhållanden Karl XI företog sig att under natten till den 4 dec. föra armén öfver Käflingeån för att från väster i flankmarsch, kringgående danskarna, nå höjderna vid Lund och därifrån falla dem i vänstra flanken. Så snart danskarna märkte denna afsikt, anträdde äfven de marsch åt Lund, ur vänstra flanken, hvarigenom en kapplöpning uppstod. Svenska högra flygeln kom härigenom att först upptaga striden med den danska vänstra och dref denna tillbaka. När midten, som utgjordes af infanteriet, kom fram, anfölls den af danska infanteriet, och närke-värmlandsbrigaden, som innehade andra platsen från vänstra flygeln, fick härvid liksom de andra utstå en svår dust. Länge vägde striden mellan kavalleriet till vänster om det svenska infanteriet, men när den slutligen afgjordes genom högra kavalleriflygelns anfall i danskarnas rygg och mörkret redan bredde sin slöja öfver slagfältet, återstod af den vid slagets början 117 man starka närke-värmlandsbrigaden så få man, att de förenades med någon annan brigad, man vet icke hvilken. I den för fälttåget, ja för hela nordens fram-
