tid, afgörande striden, hade regementet emellertid fått taga en ärofull del.
Efter Fersens afresa till konungens armé i februari hade Gyllenspetz öfvertagit befälet öfver trupperna i Värmland, men som han af sjukdom tidtals var otjänstbar, synas befälsförhållandena varit tämligen oordnade. Riksrådet Thord Bonde skulle visserligen vara öfverbefälhafvare i Värmland, men äfven han var af sjuklighet hindrad att uträtta något. Första hälften af året förflöt i det hela taget stilla; endast mindre ströftåg öfver gränsen utfördes från båda sidorna i afsikt att plundra eller skaffa underrättelser. På hösten fruktade man ett anfall från norrmännens sida mot Värmland, men det uteblef, och i det stället planlade de la Gardie infall i Norge än från Värmland, än från Bohuslän, utan att något dock kom till utförande. Allt, som kunde undvaras af trupper, drogs till konungens armé. Brist på dugliga kläder och lifsmedel alstrade för öfrigt stor sjuklighet bland trupperna.[1]
Genom tvenne under första hälften af år 1677 företagna
utskrifningar bragtes Sveriges krigsmakt upp till största möjliga styrka. Af
Närkes och Värmlands regemente fanns vid årets början vid armén i
Skåne en skvadron, hvars styrka den 26 jan. upptogs till 14 officerare,
390 underbefäl och manskap. Sedermera skedde ständiga
omflyttningar af kompanier och af manskap. I maj funnos 4 närkeskompanier
och 2 värmlandskompanier i Skåne, 2 kompanier i Göteborg vid den
mot norrmännen ställda västgöta-armén och 2 kompanier vid Eda skans.
Manskapet var dock så sammanblandadt, att alla kompanier hade folk
på alla de tre angifna ställena. Af »gemene knektar» fanns sålunda
vid i maj anställd generalmönstring 767 i Skåne, 146 i Göteborg och
158 vid Eda. Såsom »sjuke och förlamade» upptagas 107, såsom »fångne
och förkomne» m. m. 63. Dessutom upptagas vid vestgöta-armén 4
kompanier med 400 man »Nerikes tiomänningar» och lika många kompanier
med 600 man »Wermelands 1677 års sjettingar».
Dessa sjättingar och tiomänningar hade blifvit uppsatta under vintern 1676—1677, och en del sjättingar funnos redan i slutet af 1676 vid Eda. Vid särskilda möten hade de flesta landskap beviljat en allmänn utskrifning af sjättingar. I Värmland uppsattes dessutom på landshöfdingen friherre Flemings förslag 2 kompanier dragoner med tillsammans 150 man, och lofvade allmogen anskaffa hästar och kläder, om kronan lämnade vapen.[2] Båda kompanierna ställdes under major Liedemans befäl och fördes till en början till Dalsland. Uppsättningen af sjättingarna och af tiomänningarna, hvilka benämningar före-
- ↑ Gyllenspetz säger i ett bref af den 17 okt.: »Uti fordna fejdetider har det varit brukligt att allmogen gifvit till soldaternas utrustning pelsar, skjortor, strumpor och skor». Närkesrekryterna hade fått kläder men icke värmlandsrekryterna, fastän rotarna till landshöfdingen lämnat penningar för ändamålet.
- ↑ Silfverstolpe: Historiskt bibliotek (Stockholm 1878), sid. 61.
