komma omväxlande, skedde sannolikt i två omgångar, och den 14—16 maj mönstrade landshöfdingen i Kristinehamn de sist utskrifna värmländska sjättingarna, hvilka uppgingo till 410 man. Från utskrifning af sjättingar befriades gränshäraderna, på det folket där vid behof skulle kunna uppbådas. Sjättingar och tiomänningar blandades delvis med de »gamle knektarne», så att någon reda i kompaniernas sammansättning torde vara svår, ja omöjlig att erhålla, Ja det gick så långt, att regementet till och med fick lämna 150 soldater till gardet.
De i Värmland och Dalsland varande trupperna upptogos i början af 1677 till följande: i Eda skans 2 kompanier af Närkes och Värmlands regemente med 200 man jämte 300 kommenderade af de i fält stående brigaderna; i Dalsland 4 kompanier Dals sjättingar med 400 man; vid Eda under Gyllenspetz’ befäl 4 kompanier af Närkes och Värmlands regemente med 300 man, 6 kompanier Värmlands sjättingar 700 man — två af dessa fördes snart till Bohuslän —, 6 kompanier dalkarlar 700 man, 2 kompanier ryttare 120 och 2 kompanier dragoner 300 man. I slutet af februari uppgifves Gyllenspetz’ styrka till 250 man af Närkes och Värmlands regemente, 400 Värmlands sjättingar och 350 Närkes tiomänningar. I maj äro dessa siffror ändrade till 500, 600 och 400.
Ständiga omflyttningar göra det omöjligt att under detta år följa de olika afdelningarna, och af de la Gardies skrifvelser framgår icke, hvad som verkligen skett, och hvad som endast tillhör hans egna, ofta växlande afsikter.
Äfven detta år följde olyckan till sjöss de svenska vapnen, och efter nederlaget vid Kjögebugt den 1 juli måste svenska flottan å nyo lämna hafvet i danskarnas besittning. Till lands måste konungen söka upprättelse, och den 12 juli uppbröt han från Herrevadskloster med riktning mot Landskrona för att hota återtågsvägen för danska armén hvilken inneslöt den af svenska trupper försvarade Malmö fästning. Medelst anlända förstärkningar hade armén uppdrifvits till en styrka af närmare 10,000 man, och i densamma ingingo två skvadroner af Närkes och Värmlands regemente, den ena under öfverstelöjtnant Thomson, den andra under öfverstelöjtnant Stjerna, med en sammanlagd styrka af omkring 800 man.
Bittida på morgonen den 14 juli var armén uppställd i slagordning och satte sig kl. 3 på fyra kolonner i marsch mot Rönneberga. Norr om Billeberga påträffades den omkring 12,000 man starka danska armén i slagordning, dold af en jordvall. Karl XI förde sin armé fram mot danskarnas vänstra flygel och lät den uppmarschera. Den på två linjer ordnade armén hade såsom vanligt infanteriet i midten och kavalleriet med några inblandade infanteribrigader på flyglarna. Sålunda hade båda närke-värmlandsbrigaderna sina platser mellan vänstra flygelns skvadroner i andra linjen.
Striden blef het, och på båda sidor trängde högra flygeln den motstående vänstra tillbaka. Härvid nödgades den svenska vänstra flygeln
