Härmed upphörde krigsrörelserna, och de svenska trupper, som icke afsändes till konungens armé i Skåne, förlades i Göteborg, på Hisingen och långs Götaälf. Till Göteborg kommo närkeskompanierna, under det värmlandskompanierna på hösten återvände hem.
Vid konungens armé, som under hela våren och försommaren belägrade och intog Kristianstad, återfinnas värmlänningar, inblandade i en af smålänningar och västerbottningar bestående skvadron. Mot slutet af året hade deras antal minskats till 1 löjtnant och 54 man.
I Värmland var under året allt lugnt, och besättningen i Eda skans minskades till tre kompanier, till största delen sjättingar, med omkring 300 man. Förutom en ungefär lika stor styrka i Göteborg var regementet under vintern upplöst.
I februari 1679 gjorde norrmännen ett infall i Värmland dels mot Eda, dels mot södra delen af landskapet och Dalsland. Framför Eda skans uppträdde fienden alldeles oförmodadt, eröfrade Morast och började belägra Eda, hvarvid han på ett närbeläget berg uppförde två grofva och fem lättare kanoner, med hvilka skansen besköts. För att möta anfallet uppkallades flera regementen till Värmland och Dalsland, hvarjämte allmogen i gränslandskapen uppbådades. Försöket mot Eda misslyckades emellertid, hvarefter norrmännen vände åter till sitt land igen.
Den hemmavarande delen af Närkes och Värmlands regemente sammandrogs i Brunskogs socken, och redovisas regementet i slutet af april på följande sätt: Närvarande (hufvuddelen af 4 kompanier) 14 officerare och 520 man, i Göteborg och Nya Älfsborg (hufvuddelen af 5 kompanier under Sparre) 8 officerare och 358 man, vid Eda (1 kompani och delar af alla de öfriga) 4 officerare och 200 man, i Skåne 1 officer och 100 man samt sjuka 208 man. Tillsammans gör detta 27 officerare och 1,386 man, däri inberäknadt underbefäl och trumslagare. I Eda skans funnos dessutom 3 kompanier med 8 officerare och 229 man. Två kompanier vid Eda och ett i Göteborg voro sjättingar, om än blandning af manskap fortfarande torde förekommit.
När det åter blef lugnt, sändes öfverste Rehbinder, som efterträdt Hård i chefskapet öfver regementet, i maj med värmlandsskvadronen till Göteborg, där den ingick i fältarmén och deltog i Stenbocks misslyckade försök att i juli intaga Uddevalla.
Under regementets frånvaro[1] hade Stenbock anbefallt kapten v. Seulenberg, hvilken under flera år innehaft befattning såsom kommendant i Eda skans, att sända värmlandsfinnarna in i Norge »på ett ströftåg med brännande och plundrande». Detta kom äfven till utförande, men Seulenberg fann »wägarne så starkt besatte, att han ej kunde komma fram och ej kom åt att bränna mer än de närmaste gårdarne vid gränsen».
- ↑ Under en del af sommaren fanns vid Eda äfven jägmästaren Anders Moliteus med kronoskyttar till ett antal af 2 officerare och 45 man.
