den 7 1⁄2 mil till Odalanov, den 9 4 mil till Kosnya, den 13 11⁄2 mil till Peta (Keta), den 14 slutligen 11⁄2 mil till Turscka. Den 15 skildes kompanierna för att gå i vinterkvarter, lifkompaniet till Gallocovo, majorens och Örebro till Giällertz, Karlstads till Raikotorph, öfverstelöjtnantens, Kristinehamns och Näs till Turscka. Intet af kompanierna hade längre än 1⁄2 mil från de närståendes kvarter.
Ofvan anförda marschrut visar, huru rastlöst konungen rusade fram öfver Polen under jakt efter August. Infanteriregementena kunde för öfrigt aldrig hinna fram hastigt nog, och konungen gaf sig aldrig tid att invänta dem, hvarför deras verksamhet under detta års fälttåg så godt som uteslutande inskränktes till marscherna. Den enda tilldragelse af någón betydelse var öfvergången af Weichsel, som redan är omtalad.
Hvarken styrkebesked eller några rapporter finnas från denna tid. Ett bref från Roos finnes dock i behåll och är upplysande för det sätt, hvarpå trängväsendet sköttes. Han säger sig af kungl. maj:t begärt nya brödvagnar, hvilket likväl afslagits af orsak, att sådana en gång bekommits och bort bättre hafva bevarats. Han anropar dock ännu en gång konungens stora nåd, sägande sig icke hafva erhållit brödvagnar sedan i Livland, där alla regementen bekommit sådana, hvilka sedan i Kurland på Goubins slott blefvo inlämnade på konungens befallning, »då iag med Regementet åt Litthauen marscherade, mest alla Regementena lemnade sine brödwagnar i Curland och sedan här i Polen fått andre större beslagne wagner med stora hästar dertill.» (I kanten står antecknadt: »Kongl. Maij:t vill framdeles tillse, att de må skaffas wid handen.») Roos frågar därjämte, huru han skall förfara med de fångar, som åtföljt regementet allt sedan staden Crasnislau brändes, och får till svar, att de skola tills vidare behållas.
I vinterkvarteren förblef armén fulla åtta månader.
Det lyckades slutligen att få till stånd en riksdag i och för Stanislaus, kröning och freds afslutande. Till riksdagens skydd sände Karl XII i juni 1705 några tusen man till Warschau och följde i slutet af juli själf efter med återstoden af armén, sedan Rehnsköld blifvit kvarlämnad med 13,000 man, bland hvilka närke-värmlänningarna befunno sig. Hans uppgift var att iakttaga en sachsisk-rysk armé under Schulenburg, som sammandragits väster om Oder. Rehnsköld samlade sina trupper i ett läger vid Meseritz men flyttade dem snart till ett fördelaktigare beläget vid Beutschen. Trupperna voro dock icke fullt samlade utan delade i smärre läger, så nära hvarandra, att hela styrkan skulle kunna vara samlad inom en timme. Dessa läger voro omgifna af små moras och strömmar, så att anfall knappast behöfde fruktas, och manskapet behöfde för den skull i ringa grad tagas i anspråk för vakthållningen. Från Schlesien och Brandenburg erhöllos lifsmedel, »så att», säger Nordberg, »de med mycken bekvämlighet stodo der stilla in emot slutet af Novembris månad», allt under det Stanislaus
