han slet med dem lika ondt och skonte sig sjelf mindre än någon annan», säger Nordberg.
I Opocna kvarblef regementet till den 9 maj.[1] Nämnda dag lades staden på konungens befallning i aska — de ryska fångarna sändes till Stara Zansara — och Roos bröt upp med sitt regemente jämte Skaraborgs och Kalmar regementen till Poltava för att deltaga i belägringen.[2]
Fästningen Poltava hade inneslutits redan i början af april, och inneslutningen hade hela tiden oroats af ryska trupper, hvilka sökt undsätta staden. En vecka före regementets ankomst dit hade belägringsarbetena från västra sidan begynt, och under stora förluster, enär man var i saknad af både ammunition och kanoner, fördes löpgrafvarna allt närmare. På så sätt gick den ena veckan efter den andra. Fiendens otaliga försök att i skydd af en mängd förskansningar tilltvinga sig öfvergång öfver de träskiga markerna å ömse sidor om Vorsklafloden, hindrades af svenskarna genom skickligt anlagda motskansar. Sålunda lät konungen i midten af maj uppföra tre större skansar mellan ryssarnas verk och staden, af hvilka skansar den mellersta besattes med värmlänningar, skaraborgare och kalmariter.
Oaktadt armén sammansmält till knappt en tredjedel af dess styrka vid inbrottet i Ryssland, uppstod snart på den trånga plats, där de befann sig, brist på lifsmedel, och enligt Nordberg hörde man litet hvarstädes från soldaterna yttras önskan, att de måtte föras mot fienden »för att få bröd eller död». Såsom förhållandena utvecklat sig måste någonting göras, och den 27 på aftonen utgaf konungen, hvilken på grund af ett sår i foten icke kunde själf leda striden, bestämmelser för ett förestående slag.
Svenska armén räknade nu ungefär 13,000 man, sedan 5,000 blifvit afdelade för att skydda trossen, den ryska säkerligen 55,000 man. Styrkeförhållandena voro icke allt för olika dem vid Narva, men hvilken skillnad var icke mellan ryska armén vid Narva och vid Poltava?
I skydd af mörkret framryckte armén, som lämnat allt artilleri och hela trossen bakom sig, och stod i daggryningen den 28 framför ryssarnas i höjd med deras befästa läger anlagda skansar. Planen var att man skulle genombryta skanslinien och sedan utan att där uppehålla sig oförtöfvadt storma lägret. Generalmajor Sparre (förut öfverstelöjtnant vid Närkes och Värmlands regemente) förde vänstra flygelns
- ↑ Dagen förut hade fienden med 10,000 man kastat sig öfver Opocna i akt och mening att öfverrumpla staden och därigenom inverka störande på Poltavas belägring. Företaget lyckades så tillvida, att ryssarna förstörde en postering vid Worsklafloden, enär denna (enligt v. Weihe) icke erhöll understöd af major Behr (Johan Bähr vid Närkes och Värmlands regemente). Bähr drog sig nämligen, så snart han blifvit aflöst, tillbaka i skydd af staden, lämnande den aflösta posteringen i sticket. Detta skulle alltså hafva varit den orsak, hvarför Bähr af Karl XII blef degraderad till soldat, i hvilken egenskap han kämpade med i Poltavaslaget (se hans egen skildring om händelsen i hans lefnadsteckning).
- ↑ Öfver trakten kring Poltava finnes en god karta i Illustrerad militärrevy, 1900 vid sid 304.
