infanteri och Roos högra flygelns, hvari Närkes och Värmlands regemente ingick. Lewenhaupt förde infanteriet i dess helhet, och Rehnsköld utöfvade högsta ledningen. Sparre angrep med ursinnig häftighet och kastade öfverända fienden, som i vild flykt drefs ur skansarna. Men högra flygeln stannade, sedan de ryska skansarna blifvit stormade. Weihe skrifver härom: »På så sätt skulle allt gått bra, om icke under tiden Värmlands regemente uppehållit sig för länge vid en annan större redutt och därigenom orsakat, att våra fyra starkaste regementen. blefvo afskurna. Ty då de förra kastat undan de spanska ryttarna, hejdade de sig i grafven och hindrade Jönköpings och Västerbottens regementen från vidare anfall. Ryssarna sköto ned ibland dem både med små och stora gevär, så att äfven Dalregementet, som eröfrat två skansar, fördes till deras hjälp af öfverste Siegroth. Då blef det så fullt af folk vid den lilla redutten, att de mera voro i vägen för än hjälpte hvarandra, så mycket mera som de främsta icke gjorde någon min af att anfalla och inom kort alla regementsofficerarna stupade eller sårades. Det fattades ledning, enär generalmajor Roos icke gaf några order, förrän löjtnant Pomerin gick till honom och begärde sådana, då han ändtligen befallde, att regementena skulle draga sig tillbaka till skogen, men då fanns knappt 1,500 man kvar af de fyra regementena. Man sökte nu bilda fyrkant, men det hanns ej med, enär ryssarna från skansen hade märkt det och framryckte med några tusen man, hvilka efter en salva drefvo allt på flykten mot Poltava. Men general Rensel med kavalleriet afskar dem vägen, så att de flesta blefvo nedhuggna eller fångna och blott 300 man jämte Roos kunde draga sig in i gardesskansen. Den blef dock af Rensel kringränd; några kanoner riktades mot skansen, hvilket gjorde, att Roos måste gifva sig fången med sitt folk och fördes till ryska lägret.»
Återstoden af infanteriet, som genom högra flygelns dröjsmål blifvit skild från densamma, stod under två timmar overksam och gjorde slutligen frontförändring åt höger, hvarigenom den fick ryska lägret midt framför sig. Mot den på nytt ordnade ryska slaglinien gingo svenskarna till anfall, men deras ringa skara omfattades af den öfverlägsna fienden och öfverhöljdes med en fruktansvärd eld, som de genom saknad af ammunition icke kunde besvara. Efter en kort strid måste svenskarna vika och gifva slaget förloradt.
Återtåget gick nedför Worsklafloden till dess utflöde i Dnjepr. Utan möjlighet att komma öfver floden måste återstoden af armén — en ringa del hade kommit öfver med konungen — sträcka vapen den 1 juli. Större delen af regementet torde emellertid gått förlorad redan under slaget.[1]
- ↑ Af de officerare vid Närkes och Värmlands regemente, som deltogo i slaget vid Poltava, stupade kaptenerna Bagge och Edling, löjtnanterna Palmström och Fahnesköld samt fänriken Schagerlin. Löjtnant Kraffting dog en tid därefter af de sår, han erhållit i slaget. Fångna blefvo regementschefen, generalmajor Roos, öfverstelöjtnant Rehbinder, major Bähr (degraderad strax före slaget), den i hans ställe såsom major tjänstgörande kaptenen
