Närkes och Värmlands tremänningsregemente 1700—1709.
Så snart kriget bröt ut, visade sig Sveriges krigsmakt otillräcklig för de kraf, som ställdes på densamma. När de indelta regementena kallades ut i kriget, funnos inga trupper till försvar af landets gränser, om dessa skulle komma att hotas. Då konungen genom knektekontrakten var urståndsatt att för bildande af nya trupper anlita utskrifning, tillgrep han på förslag af den för ändamålet inrättade defensionskommissionen en annan åtgärd, som visserligen icke heller var fullt laglig, och som medelbart skulle drabba befolkningen, liksom den omedelbart synnerligen tungt belastade rote- och rusthållarna, den att anbefalla uppsättning af tremänningar, hvilket skedde genom ett från Karlskrona den 26 april 1700 utfärdadt cirkulär till landshöfdingarna.
Enligt detta ålades rotehållarna att utöfver det ordinarie knekte hållet för tre och tre rotar »præstera en knekt» samt förse honom med en rock af grått valkadt valmar, hatt och ett par skor, hvaremot knekten af sin lega — äfven denna fingo rotehållarna bestrida — skulle förse sig med öfriga beklädnadsplagg. Gevär skulle kronan lämna. Så länge knekten vore hemma, skulle rotehållarna underhålla honom hvar sin vecka. Dessa tremänningar voro afsedda att tjänstgöra »hemma i landet till dess defension i den ordinarie militiens frånvaro», men de kommo snart att kallas ut till krigsskådeplatsen.[1]
Under det i allmänhet tremänningar från flera regementen förenades till ett nytt regemente, fingo Närke och Värmland uppsätta ett särskildt regemente, benämndt Närkes och Värmlands tremänningsregemente. Till chef för detta utsåg konungen förre kaptenen vid stamregementet Peter Bäärnhjelm. Landshöfdingen i Örebro län, till hvilket äfven Värmland hörde, friherre Fägersköld, synes med kraft hafva bedrifvit så väl uppsättningen af regementet som dess förseende med vapen och utrustning, så att det var färdigbildadt redan i september. Den 30 okt. säger sig Bäärnhjelm hafva tillsammans med Fagersköld rest omkring i länet och mönstrat 531 man »bergslagstrupper».[2]
- ↑ Wijkander, sid. 212 och 242; Betänkande angående rotering och rustning, sid. 26.
- ↑ Dessa uppsattes sannolikt af från ordinarie rotering fria delar af Bergslagen.
Ahlefelt — svårt sårad, efter en tid af tsaren benådad och hemsänd —; kaptenerna Gyllensparre, Svinhufvud, Gyllenspets, Carlberg, Dahlström, Dryander och Funck: löjtnanterna Schagerbom, Liljeblad, Oljequist, Munster, v. Gegerfelt och Uggla; fänrikarne Rolander, Broborg, Ryström, Lilljecrona, Sparre, Munster och Fahnsköld samt adjutanten Godman. I återtåget från Poltava deltogo och blefvo fångna vid Dnjepr reg.-kvartermästaren Schiörs, löjtnant Kiörling och fänrikarne Swenske, Stiernflycht och Spång. Med Karl XII till Turkiet kommo endast kaptenerna Didron och Sparre.
I Karlstads veckotidningar för den 1 aug. 1778 står att läsa en af mönsterskrifvaren vid regementet, Dan. Rolander, som själf var närvarande under slaget, upptecknad berättelse, hvari arméns och regementets förluster finnas angifna. Rörande officerarna synes den vara mindre tillförlitlig. De underofficerare, som af honom namngifvas såsom deltagare i striden, voro fältväblarne Broström, Kilberg, Berg, Estenberg, Söderström och Kihl; sergeanterna Blank, Frykberg, Sundholm, Kihlström och Elfwing; mönsterskrifvarne Rolander, Frykholm och Nillman; förarne Mofatt och Lilljerahm; furirerna Wallméen och Ullquist; rustmästarne Skragge, Vestman och Berg.
De fångnas vidare öden meddelas i lefnadsteckningarna, i den mån de äro kända.
