Nya äventyr.
XVIII.
Nya äventyr.
— Anne, sade Davy, i det han satte sig upp i sängen och stödde hakan i händerna, Anne, var ligger drömlandet? Jag somnar ju i min säng varenda kväll, men vart tar jag vägen, när jag far till drömlandet, där jag ser och gör allt vad jag drömmer om? Jag vill veta, var det ligger och hur jag kommer dit och hem igen utan att veta någonting om det — och klädd till på köpet bara i min nattskjorta … Var ligger det nånstans?
Anne satt i fönsterkarmen i det västra gavelrummet med blicken fäst på den sjunkande solen, som liknade en stor blomma med en kalk av grannaste gult, ur vilken lysande strålar sprungo fram som ståndare uppåt himlavalvet. Hon vände på huvudet vid Davys fråga och svarade med ett drömmande tonfall:
»Du undrar storögd, du, som intet vet,
men småningom var gåta blir förklarad» …
Paul Irving skulle möjligen ha låtit sig nöja med ett sådant svar, men den mera praktiskt anlagde Davy, vilken, som Anne ofta med sorg iakttagit, ej hade en gnista fantasi, blev endast förbryllad och förtretad.
— Äsch, Anne, nu pratar du ju bara strunt …
— Ja, kära du, ursäkta mig! .. Vet du inte, att det är bara mycket dumma människor, som tala förstånd jämt och samt?
— Jag tycker du kan svara ordentligt, när jag frågar ordentligt, sade Davy i förnärmad ton.
— Ack, du är ännu för liten för att kunna förstå, sade Anne.
Men hon skämdes smått, när hon sade detta, ty hade hon ej, med livlig hågkomst av de många snäsiga och överlägsna svar, hon fått i sin barndom, givit sig själv det högtidliga löftet, att hon aldrig skulle säga åt något barn, att det var för litet att förstå … Ändå gjorde hon det nu — så stort är svalget mellan teori och praktik.
— Ja, jag gör mitt bästa för att växa, sade Davy, men det är någonting, som är svårt för en själv att raska på med …
140
