Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nya äventyr.

— Jag får springa och hämta hjälp, sade hon, när hon återvände till fången.

— Nej minsann om du det får, utbrast Anne häftigt. — Gör du det, så blir historien om detta känd överallt, och jag kommer att skämmas ögonen ur mig … Nej, vi få vänta, tills flickorna Copp komma hem, och så få vi ta tysthetslöfte av dem. De veta förstås, var yxan finns, och så få de hjälpa mig härifrån. Jag har det inte så värst illa — jag menar till kroppen — så länge jag håller mig alldeles stilla. Jag undrar, vad flickorna Copp värdera det här huset till … Det blir en dyr historia för stackare mej … Jag får betala skadan jag har vållat, men det sörjer jag inte så mycket över, om de bara fatta mitt skäl, varför jag ville kika in genom deras skafferifönster … Min enda tröst är, att fatet är precis den sorten jag vill ha, och bara den äldre fröken Copp vill sälja det åt mig, får jag finna mig i mitt öde.

— Tänk, om flickorna Copp inte komma hem förrän sent i kväll — kanske inte förrän i morgon? sade Diana.

— Äro de inte här, se’n solen har gått ned, får du gå och hämta hjälp, förmodar jag, sade Anne motvilligt. — Men du får inte gå, förrän du är absolut tvungen .., O bevara mig väl, att man kan råka i en sådan förskräcklig klämma! Jag skulle inte ta mina olyckor så hårt, om det vore något romantiskt skimmer över dem — sådant ä’ det alltid över fru Morgans hjältinnors olyckor — men allt, som händer mig, är bara ynkligt och löjligt … Tänk dig nu bara, vad flickorna Copp ska få för intryck, när de åka in på sin gård och se huvet och axlarna på en flicka sticka upp genom taket till deras gamla ankhus … Tyst — är det en vagn, som rullar? Nej, Diana, det är åskan

Det var utom allt tvivel åskan, och sedan Diana företagit en hastig spejarfärd kring huset, återvände hon och inberättade, att ett stort svart moln hastigt steg upp i nordväst.

— Usch, det blir visst en alldeles förfärlig åska! ropade hon ängsligt. — Anne, vad ska vi ta oss till?

— Vi få bereda oss därpå, sade Anne lugnt. Ett åskväder var ju en obetydlighet mot vad som redan inträffat. — Det är bäst du sätter in hästen och kärran i det där öppna skjulet. Lyckligtvis ligger min parasoll i kärran. Här — ta min hatt med dig.

Montgomery, Anne.10
145