Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


— Rachel skulle nog vara nyfiken, medgav Marilla, fastän hon numera inte hinner ägna så mycken tid som förr åt andra människors angelägenheter. Hon är nu mycket bunden vid hemmet för Thomas’ skull, och hon är rätt nedslagen, för jag tror, att hon börjar förlora hoppet om att han någonsin ska bli bättre. Rachel blir allt bra ensam, om någonting händer honom; alla barnen äro ju bosatta långt västerut, utom Eliza i stan, och den mågen kan hon inte med.

Marilla försåg sig med en ny portion gröt och fortsatte:

— Rachel säger, att om han bara ville morska upp sig och använda sin viljekraft, skulle han bli bättre. Lika gärna kunde man be ett blötdjur morska upp sig. Och när har Thomas Lynde någonsin fått öva upp sin viljekraft? Hans mor regerade över honom, tills han gifte sig, och sedan tog Rachel vid. Det är ett under, att han vågat bli sjuk utan att be henne om lov. Ånej, så där ska jag väl inte säga … Rachel har varit honom en god hustru. Utan henne skulle den stackaren alldeles ha gått under, så mycket är säkert … Han var född att stå under toffeln, och det var hans lycka, att han föll i händerna på en duktig och rättskaffens kvinna som Rachel. Davy, jag säger då det — låt bli att slingra dig som en ål!

— Jag har ingenting annat att göra, gnällde Davy. — Jag orkar inte äta mera, och det är inget roligt att sitta och titta på hur du och Anne äter.

— Då kan ju du och Dora gå ut och ge hönsen deras gryn, sade Marilla. — Men understå dig inte att försöka dra några fler fjädrar ur stjärten på den vita tuppen!

— Jag behövde annars några fjädrar att sätta i huvet på mig, när jag ska vara indian, sade Davy vresigt. — Milty Boulter har en stilig indianhårklädsel, gjord av fjädrar, som hans mamma gav honom, när hon slaktade deras gamla vita kalkontupp. Du kunde väl låta mig få några. Tuppen har bra många fler än han behöver.

— Du kan få den gamla darnmvippan, som hänger på vindskontoret, sade Anne, så ska jag färga fjädrarna röda och gröna och gula åt dig.

— Det är förskräckligt, vad du skämmer bort den pojken,

183