Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Avonlea upplever en skandal.

blir en utmärkt förevändning. Nu ska jag ta reda på alltihop och komma in och berätta det för er på hemvägen.

Fru Lyndes resoluta natur förnekade sig aldrig. Anne skulle ej på några villkor kunnat förmå sig att gå bort till herr Narrisons gård, men hon var begåvad med ganska mycken nyfikenhet, och i hemlighet var hon glad åt att fru Lynde ämnade söka gåtans lösning. Hon och Marilla bidade förväntansfulla på den goda fruns återkomst, men de fingo vänta förgäves. Fru Lynde blev ej mera synlig på Grönkulla den aftonen.

Davy, som hade varit och lekt hemma hos Milty Boulter och kom tillbaka klockan nio, visste orsaken.

— Jag mötte fru Lynde och ett främmande fruntimmer på andra sidan spången, sade han. — Och o, så de pratade båda två på en gång! Fru Lynde sa’, jag skulle hälsa och säga, att det var tråkigt det var så sent, att hon inte hann komma i afton. Anne, jag är så vådligt hungrig. Vi fick eftermiddagskaffe hos Boulters klockan fyra, men den frun, hon ä’ då en riktig snåljåpa … Inga småbrön fick vi och inget sylt, och till och med bullar och skorpor var det ont om …

— Davy, när man är borta och hälsar på, får man aldrig anmärka på det, som bjudes en, sade Anne strängt. — Det är mycket oskickligt gjort.

— Kör för det, då … Då ska jag bara tänka det, men inte säga det, lovade Davy och såg lika glad ut för det. — Söta rara Anne, ge mig litet kvällsvard!

Anne såg på Marilla, som följde henne in i skafferiet och omsorgsfullt stängde dörren. — Bred några smörgåsar åt honom och lägg upp en smula sylt på en assiett, Anne! Jag begriper nog, vad kaffe med dopp hos Levi Boulters vill säga …

Davy satte tänderna i smörgåsen och suckade sedan.

— Usch, att allting ska vara så motigt, sade han. — Milty har en katt, som får anfall — hon har nu haft ett anfall varenda dag i tre veckors tid. — Milty säger, att det är väldigt livat att titta på henne under tiden … I dag gick jag dit enkom för att få se anfallet komma på henne, men kan man tänka sig — så kitslig var hon, att i dag ville hon alls inte, utan bara låg där så

205