Hoppa till innehållet

Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
150
LOUISA M. ALCOTT

kapplöpningar, och det enda närvarande exemplaret utav den engelska noblessen, som fanns där, råkade vara den mest medelmåttiga av hela sällskapet.

Innan kvällen var halvliden, kände Hanna sig så fullkomligt tagen ur sina illusioner, att hon slog sig ned i ett hörn för att hämta sig litet.

Mr Bhaer kom genast bort till henne, men tycktes ej vara i sitt element; strax därefter kommo flera av filosoferna — var och en ridande på sin käpphäst — för att utföra ett intellektuellt tornerspel i den lugna vrån. Konversationen var långt över Hannas begrepp, men hon hade nöje av den, fastän Kant och Hegel voro okända storheter och »subjektiv» och »objektiv» obegripliga termer, och den enda sak, som »tydligt utvecklade sig för hennes inre medvetande», var en svår huvudvärk, då allt var över. Men småningom ljusnade det för henne, och hon förstod då, att världen borde plockas sönder i bitar och sedan sättas ihop på nytt och, enligt de talandes mening, efter oändligt mycket bättre grunder än förut, vidare att religionen var på god väg att bliva bortresonerad, och att förnuftet skulle bli den ende guden. Hanna kände ingenting alls angående varken filosofi eller metafysik, men en besynnerlig känsla, halvt smärtsam, halvt behaglig, kom över henne, under det hon lyssnade på vad som sades, och hon föreföll sig själv såsom en liten ballong, redlöst utkastad i världsrymden.

Hon såg sig om för att upptäcka vad professorn tyckte om det, och märkte då, att han betraktade henne med det buttraste uttryck, som hon någonsin sett i hans ansikte. Han skakade på huvudet och tecknade åt henne att gå därifrån, men just då var hon alldeles förtrollad av den spekulativa filosofiens frihet och satt därför kvar och sökte utfundera var de högvisa herrarna ämnade söka fotfäste, sedan de hade kullkastat allt det gamla.

Mr Bhaer var en misstrogen man, som ej gärna framhöll sina egna åsikter; icke därför, att de voro obestämda, utan därför, att de voro för allvarliga och uppriktiga för att bliva så där lättsinnigt avhandlade. Då han vände blicken från Hanna till några andra unga människor, vilka