Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

Ack, vad det är för en uppfriskande syn att få se dig, Hanna! Amy, du har blivit alltför vacker för att icke vara förlovad än.

Under det Laurie talade, gav han åt Margret ett brunt papperspaket, ryckte i Bettys hårband, stirrade på Hannas stora köksförkläde och antog inför Amy en ställning av låtsad förtjusning, sedan skakade han hand med dem, hela laget om, varefter alla började att tala.

— Var är John? frågade Margret ängsligt.

— Han arbetar i dag för att få vara fri i morgon, min fru.

— På vilkens sida vanns sista vadet, Teddy? frågade Hanna, som fortfor att intressera sig för manliga tidsfördriv och idrotter, trots sina nitton år.

— Vår, naturligtvis. Jag önskar, att du hade varit där och sett det.

— Hur mår den förtjusande miss Randal? frågade Amy med ett skälmaktigt leende.

— Hon är grymmare än någonsin. Ser du icke hur jag magrat? Och Laurie slog sig härvid hårt för bröstet och uppgav en djup suck.

— Jag undrar vad han nu hittat på för en lustig sak. Lös upp paketet och se efter, Margret! utropade Betty, som med nyfikna blickar mönstrat det knöliga paketet.

— Det är en sak, som är nyttig att ha i huset, ifall det skulle bli eldsvåda eller komma tjuvar, sade Laurie, då till flickornas förtjusning en liten harskramla stack fram.

— Ifall John händelsevis skulle vara borta och ni bleve skrämd, mrs Brooke, så sväng bara med skramlan utanför fönstret, och den skall i ett ögonblick väcka hela grannskapet. Är det icke en förträfflig sak? Och Laurie gav dem i detsamma ett prov på dess förmåga att skramla, som kom dem att hålla för öronen.

— Denna gåva är för att visa min tacksamhet mot er; men då jag talar om tacksamhet, påminner jag mig att jag bör nämna, att ni står i tacksamhetsskuld till Elsa för att hon frälste er bröllopstårta från förstörelse. Jag